Aftonbladet – 17 oktober 1836, sida 2

af Riddarbustorget. Då ma de väl i G—Ss namn vara nöjde. i Några ord om Krösekrigen må man icke förtänka oss. I detta pöbelprat ligger verkliga nyckelen till den ögonblickliga framgång, som krönt bemödanderna att väcka ett tanklöst skrik emot Norrmännen. När har man någonsin sett! gränsboer, som icke haft en hop förklenliga sagor och öknamn om sina grennar? Hvarje soldat, som kommer hem från ett krig mot dem, vore det an endast ett krösekrig, har långa historier att förtälja om sina egna och kamraternas bedrifter; och då uti epopeen, em den skall vara riktigt interessant, alltid måste blanda sig någon komik, har man tillika späckat sitt eget lof med drag, som skola göra fienden löjlig och förakiad. Författaren till dessa rader är född i en af gränsprovinserna met Norge och blef således i sin barndom rikligen trakterad med sagor och visor om Baggarna, hvaruti både Balsissfejder? och Krösekrig o. d. ingingo. Men han har vuxit ifrån dessa barnoch pöbelsagor, sedan ban kommit att med lugn och närmare sakkännedom betrakta förhållanderna; han har ansett för en skam att göra en forden fiende orättvisa eller låta barnsagor inverka på omdömet om honom. Dessa hafva vanligen sin rot i pösande högmod. Och att låta förvilla sig af detta är icke blott orättvist; det är äfven oklokt. Säkerligen finnas alldeles enabanda minnen och fördomar hos den obildade klassen 1 Norge; och huru dessa skola utrotas, då vi icke glömma våra, är svårt att inse. Man skryter ju allt jemnt, att man är den starkare; skulle det då icke anstå den starkare att föregå med exemplet och först hos sig utrota vissa, icke blott orättvisa, utan äfven löjliga fördomar mot ett med honom förenadt folk? Känner man menniskorna så illa, att man inbillar sig, det man kan tvinga deras tankar eller förmå dem att glömma sina fördomar, då man sjelf förbehåller sig det privilegium att vidhålla sina egna emot dem? Svenska nationen har nog sanna ärorika minnen att åberopa, för att icke behöfva uppfinna några. Eller vill man verkligen, att patriotismen och nationalkänslan och hvad det allt kallas, skall bestå icke blott i att vara stolt öfver verklig ära, utan äfven dikta en, der det brister? Så ser det ut. Svenskarnes stora anspråk på mensklighetens och Europas tacksamhet ar Trettieåra-kriget. Alla andra deras krig hafva angått tvister med grannstater. Med Danmark voro de af ingen vigt och inga resultater, till dess Carl X Gustaf gjorde Östersjön , Sundet och Nordsjön till Sveriges gräns i söder och sydvest. Både före och efteråt hafva alla krig med den grannen varit småsaker, ty freden i Kiel var icke slutet på något krig med Danmark. Krigen med Poblen ledde aldrig till något resultat. Krigen med Ryssland voro ett nästan oupphörligt gnabb, ända till dess Carl XTI uppträdde med full föresats att tränga Ryssarna tillbaka ur Europa, men utan förmåga att göra det, då den chevalereska tapperheten icke var förenad med beräk ning och politisk blick. Hans företag var i det hela intet annat än den sista ansträngningen att verkställa Sveriges i sekler oaflåtligt följda och på en ganska rik:ig känsla grundade politik ; men försöket misslyckades och blef det sista. Efter Carls fall, i nära etthundrade år, hade Sverige intet krig, der någon ära var att skörda, förr än det uppträdde att föorhjelpa Ryssland till öfvervigt i Europa. Alla krig mot Norrige voro icke annat än små bihang till krigen med Danmark; och å ingendera sidan kunde något annat blifva vinsten, än en näring åt det gamla nationalhatet, ämnen för nya visor och sagor. Om Norrmännen någon gång ledo förluster, så vero dessa dock aldrig större, än att de uppvägdes af sådana händelser som t. ex. vid Qv.strum och Prestbacka. Lika litet som dessa händelser kunna lända Svenskarnma 1 allmänhet till skam, lika litet kunsa andra föga hedrande å andra sidan skrifvas på norska nationens rakning. Olyckan på båda sidor har varit dåligt befäl. Ingen kan vara så obillig, att ham anser Svenskarna odugliga till krigare derföre, att de båda krigen under Adoll Fredriks tid voro ömkliga och löjliga; och lika obilligt skulle vara att väcka tvifvel om norska nationens duglighet för yrket, blott derföre att en dålig styrelse länge försåg Norrmånnen med dåligt befäl. Detta grin, denna ständiga återkomst till slagdängor, som en rå hop kläckt I AR da oo hg ran RA KLAR RR