vv hud dra. Ett stycke derifrån hade Kornett A—Ssköld kastat sig upp i sadeln, och satt nu nästan bortskymd af sin väldiga hästs hufvud och hals. Erkefart, hvars stolta namn eljest af Majorens finska tjenstefolk var ändradt till det visserligea hvardagligare, men doek vida lämpligare namnet Erkivaari (fader Erik), gjorde ingen min af att vilja ändra den värdiga, imponerande ställning han antagit, utan stod fast och högrest på sina säkra fötter, blott då och då framsträckande hufvudet, liksom för att pröfva huru vidt ryttarens hand var mäktig att hindra honom i de rörelser, han kunde få lust attföretaga. Kornetten häll sig ivgalunda lika orörlig som hans häst. Så mycket han kunde skönjas bakom Erkefarts stolta hufvud, tycktes han hafva tusende saker att ombestyra och jemka, för att göra sig beredd för striden. Då och då ropte han med hög röst och bad herrarne dröja en handvändniog med stridstesknet, deremellan talte har if rigt, ehuru saktare med sin sekundant. Af dessa dialoger kunde dock det öfriga sällskapet icke höra annat, än de esomoftast framstickande termerna: man är ingen pultron heller, och man har icke glömt ännu hvad —f skrek. Ändteligen blef Kornetten dock färdig. Sekundanterna drogo sig åt sidan och fattade posto nära den gamla Majoren. Adjutanten Rask höll sin hvita näsduk lyftad i handen y då den skulle falla, borde striden börjas. En allmän tystnad rådde De båda motparternas ögon voro orörligt fingslade vid duken; den gamla Majoren sjelf lättade med begge härderna sin tyngd från stenen och steg opp. Näsduken föll. Se så i Guds namn ränn ut Calle och tag fart, skrek den gamla Majoren, i sin extas 0förmögen att hålla sig tyst och neutral, parera första hugget min gosse och var icke het. Så långt hade Major A—skjöld hunnit, då en blick på de stridande gjorde honom mållös ai ferskråckelse. Erkefart, som efter några nitiska hopp framåt, såg den sndra flyga sig rekt in på lifvet, gaf böfveln att hta på Kornettens parerande, utan blef ond, tryckte hufvudet mot briekan och svängde i trots af töm och betsel sin breda gump mot den anryckande motståndaren, färdig att klappa till med sin väldiga hof, så spart denne skulle komma inom skotthåll. Den arma Kornetien, som på detta sätt emot sin vilja fick lof att taga emot fienden med ryggen, hade ingen annan utväg, än att draga hufvudet aed mellan axlarne och vänta dödshugget. Men herr Roman kastade sin häst litet åt sidan, flög som en pil förbi sin rival och fattade åter posto på behörigt afstånd från honom. När Major As skjöld såg denna lyckliga vändning af saken, fick han åter ljud: Der, Calle, ropte han med glad ifver, hade du varit såld , Kabasoff riste mig, om den ardra vetat att hugga till. Men se, han kommer igen; pas SSA låt inte hästea vända, han vill till höger si jag, hugg honom med venstra sporre: h med venstra sporren, min gosse. Så, nu går det, sc opp! — — Nå Gud törbarme sig, herr Roman, min gode vän, slog icke ni örat af Pr efart? Så bedröfligt var verkligen förhållart Bomans hugg, som likt en blixt slog Kornettens hufvud parerades af denne så, att det siintade ned på Erkefarts öra, hvilket lätt som ett. kilblad klipptes ef just vid rote let. Herr mot ha och cmt auk E vörjsde genast ropar fre kan sluta, ty nu ans g Arjulanten Besk det vara hög tid atvoprka på? neutralitet. Men I usand djeflar, berr Major, sade han i det han steg fram tili gubben; det är emot reglar att tala i E spel. Låt parterna svara för sig sjelfva och ge inga råd hvasken åt den eva elier andra. Och hvad Kornettens häst beträffar, behöfde han en liten uppfriskning och hejdar sig igen. j Söta vän, svarade Major A—skjöld och fattade beskedligt Ådjutantens hand. ni talar som en