Aftonbladet – 10 oktober 1836, sida 2

Professor Vimercati , trollksrlen på mandolinen, lät åter i Lördags höra sig efter pjeserna å Kongl. Theatern. Vi funno dervid all anledning att ytterligare stadga det omdöme, vi förut afgifvit om hans utomordentliga virtuositet. Både Mayseders violinkonsert ech variationerna af Hr Vs. egen komposition erbjödo idel svårigheter, de intrikataste labyrintpassager, de mest halsbrytande pirueiter, om vi få begagna detta ord. Och de utfördes som hade det varit ett lekverk. Hvad som liksom främst bör anmärkas, och hvilket karakteriserar Hr Vs. spel såsom ett verkligt musikaliskt konstnärskap och icke en blott i mekaniskt hänseende ovanligt uppdrifven talang, är den inspiration, som under allt detta röjer sig i hans föredrag, denna nyansering mellan forte och piano, detta portamento, så mycket beundransvärdare på ett instrument med de, såsom vi utllförne yttrat, stackota toner som detta. Det vsr i det närmaste fullt hus, och publiken belönade Hr V. med stormande bifallsrop och handklappningar.