Aftonbladet – 27 september 1836, sida 3

j (Insändt.) Jag boppas, att M. H. observerat, hvilken betydande role uniformens heder spelar här i verlden. Eho som fått sig en uniform, begriper straxt, att han icke är såsom andra menniskor?. Desse andre äro vi, stackars landtbrukare, som få tåla diverse, emedan vi icke hafva uniform eller äro utnämnde till någon ting. Jag har foreställt mig samhället så, att hvar och en, som vill göra anspråk på aktning, skall vara något, hvarmed jag menar, att han skall hafva en fullmagt och uniform, eller ock höra till något skrå. Alla de, som icke höra till någondera af dessa kategorier, utgör den värdelösa massan, som existerar för att upprätthålla dessas glans. Bland ändamål, hvartill denna massa tjerar, är även det, att man kan dit inkasta afstraffade brottslingar — dem den dumma lagen anser såsom medelst straffet försonade med semhället, och således befriade från all förebråelse för det framfarna. Detta visste jag, då jag satte mig ned på landet och köpte min egendom Skoglösaberg och har således icke ett ögonblick inbillat mig, att jag ägde besvära mig öfver det granskap, jag genast fick. En för stöld straffad barberare köpte närmaste greanngård, frälsehemmanet Kattskinsmåla och letver nu och regnerar dersammastädes med mycken fröjd och gamman. Min hustru, som är något, hvad man kallar på sin kant, ville väl i början, att jag skulle draga mig från landtbruket, för att icke hafva något gemensamt med den afstraffade eller synas vara likasom hans vederlike och embetsbroder. Men jag tystade henne med följande betraktelser: vi äro ju af ett simpelt slägte utan ambition och anspråk. Helt annorlunda hade det varit, om en straffad landtbrukare velat ge sig till att raka och breda plåster. Det är eu hederligt yrke, emedan det är ett skrå; men vi landtbrukare, bergsmän, mjölnare, sågverksågare, tegelfabrikanter o. s. v., vi hafva ingenting att förhäfva oss öfver och äga icke att uppsäga tjenstgöring. med någon. Min hustru kar nog förstånd, för att kunna taga skäl; och hon teg. TImedlertid återkom hon sedermera med en annan anmärkning, som jag måste gilla. Det är dock skam, sade hon, att du skall drifva alldeles enahanda rörelse som grannen. Så då åtminstone icke råg, som just är grannens force. — Jag stälide mig derefter och sår nu hafre, som visst renderar mindre, men dock har den fördelen att icke odlas af min granne. Jag har åtminstone upprätthållit uniformens heder?. Besynnerligt haru saker kunna sammanträffa af slumpen! Dagen efter sedan detta samtal föreföll, läste jag i Läsekabinettet, att Hr Bataljonsläkaren Doktor Sehman frånsagt sig att hålla rakstuga, emedan en för stöld straffad person skall förestå en annans rakstuga, hvaraf jag finner, att jag handat ganska rätt i, att af samma skäl icke så råg.