Aftonbladet – 26 september 1836, sida 3

der det gräsligaste elände bor och de Trländske Parias framsläpa i mörker sin jemmerliga tillvarelse, är icke denna fasansfulla anblick af hela menniskostammar, blifna såsom kreatur, en högt mot himmelen ropande anklagelse mot den Engelska styrelsen i alla tider? Och här tvistar man om municipalreformer, fattiglagar, korporationsbiller och andra dödande parlamentariska loci communes, under det frihet i handel, iikhet i rättigheter och egen förvaltning af egendom ensamt kunna hjelpa, såsom hvar och en vet, hvar och en säger, men ingen genomdrifver. Och om nu en djerf natur uppstår och rycker masken från menniskorna och tingen och nämner sakerne vid deras rätta namn, och fordrar rättvisa, och ingenting annat än rättvisa, och icke drager något svärd eller uppreser någon lyktpåle, utan skrider med fasta steg fram på den bana, som leder till befrielse för hans arma fådernesland, då kommer allt i buller och rörelse, och passionen gör agitatorn än stor, än hten, och somliga höja honom upp mot skyarne, och andra släpa honom i smutsen. Och jag vet icke, om denue man skall kunna bestå alla de prof, som ännu vänta honom, och om icke Lordskapet på samma sätt skall beröfva houvom hans mimbus, som den kraftige Brougham dukade under derför; men det ser jag klart, då jag med sönderslitet hjerta vandrar igenom Irlands elände, att den man, som åtager sig en sådan sak, är värd mensklighetens högsta tacksamhet. -OConnell står, liksom hans fåderneslands basaltpelare, med stormen brusande på alla sidor, och kämpar ensam mot den största arnstokrati på jorden, hvars rimakt ännu aldrig varit bruten. Och jag vet icke, om han är äregirig, fåfäng, och hvem vet väl allt hvad man beskyller honom för; men det ser jag dagligen i detta bans fädernesland, att ära nog är att förvärfva, om han också blott till en del lyckas befria det från dess elände, och att det ensamt berott och ännu beror af honom att ropa Irland till vapen. Men deri finner jag OConnells största foörtjenst, att han försmår våld, der bättre medel fredligt leda till målet; och såvida ser man också i Irland, att reformer beseglade med blod aldrig bära geda frukter. Det onservativa partiet påstår, att den Irlåndske Mirabeau har mindre mod och mera moralitet än hans Fransyske förebild; men ingen tänkande man i de trenne konungsarikena tviflar på, att OConnell skall uppnå sitt mål och förskaffa sitt fådernesland lika rättigheter med England, om han annars icke öfverger den väg, han valt att gå fram, med moderation och fasthet.