Aftonbladet – 26 september 1836, sida 3

AME 2 JR JE RJ (Slut fr. Lördagsbl.) Jag hade icke ansett ett sådant tillstånd möjligt under en administration, med så godt förråd på filantropiska fraser, som den Engelska; men med djup smärta öfvertygade jag mig öfveral!t i Irland, att måhända ännu ej tillräckligt blifvit sagdt om det dervarande eländet, och att till och med den förträfflige Raumer, hvars med varm känsla utkastade skildring af ställningen i Trland vunumt så mycket bifall i England, icke nog ställt i dagen det krassa af dewua gränslösa elände. Med tårar i ögonen pekade den gamle på en kasern, som stack fram från en höjd på afstånd. Nu är den tom, sade han med bögtidlig röst, vi lefva nu i fred och hehöfva inga soldater. Gud gifve att det måtte forifara och att det stackars landet måtte blifva hulpet, utan att behöfva hjelpa sig sjelf. Det låg någonting profetiskt i denne förklarade gubbes ord, och i stum andakt och resignation stod det trasiga folket omkring honom. Denna resigvation har jag funnit öfverallt i landet. Förtroendet för OO Connell är för öfrigt gränslöst bland de fattigaste klasserna. Man irrar sig, då man endast anser det katholska partiet såsom anhängare af OConnell. Han har bland katolikerna lika många vedersakare, som vänner bland protestanterne, ochådet är svårt, att i detta land utfinna schatteringarne i tänkesätten. — Vi besökte slagtfältet 1 Boyne, hvilket liknar det vid Waterloo, och der en hela trakten dominerande obelisk på den kulle, der slagets öde afgjordes, förevigar Wilhelm III:s seger öfver den olycklige Jakob. Härifrån följer det ena slagtfåltet det andra, der de olycklige, till slafoket domde, Irländarne med sitt blod afskakade gamla kedjor, för att låta smida sig i nya. Då vi ankommo till Newry, hade jäsningen stigit till sm höjd, genom det b-kanta brefvet af O Connell , hvari han uppmanade till stiftande af en allmän association , och Craniemånnen sköto på den kathoiske biskopen, som blott med möda undkom deras raseri. Min reskamrat hörde sjelf till Oraniesamfundet, men gillade likval icke dette förfarande , fastän han sjelf afskydde OConnell (och hans anhang, och försäkrade mig att i händelse af ett uppror stodo 360,000 (2) beväpnade Oraniemän färdiga på första vink i norra delen af landet. Vi kommo nu på den nya präktiga vägen, som för ett år sedan blel fulländad genom understöd af parlamentet, och som, afivungen klipporna, drager sig från Glenarm till Cushendal. Denikan?endast jemföras med den stora parlamentsvägen genom norra Wales, och är en utmärkt triumf för de Engelske invgeniörerne. Vid yttersta randen af Irland, mot hvars klippor den stora oceanen bryter sig, reser sig i hög prakt och maljestät ett basaliberg , underbart och liksom hugget af menniskohand med den djerfvaste mejsel, i oförgänghg skönhet, ech knuppt torde naturen 1 något annat Jand på jorden balva hopat sådesna under. Detta är den så kallade Giants causeway (jättevägen), som, hk en hundraarmad Briareus, sträcktr sig långt uti hafvet, liksom en af tusentals pelare bildad damm, och om hvilken msn har den sköna sagan alt jättar genom den törsökt att förena Irland och Skottland, en to, som förklaras deraf, att samma basaltbildning ofta sticker upp ur hafvet, i rigtning från den på lika sätt bildade ön Staffa. Herrhga grottor, 60 a 100 fot långa, ligga i ljudlös en:lghet i dessa höga klippor, och då man kommit öfver den fradgande bränningen , gifva årornas enformiga slag ett doft eko i dessa naturens heliga domer. Hvarföre uppbjelper man ej deua land, som är så rikt på naturskönhet, så fattigt pågmenniskolycka? Hvarföre bedraga verlden och sig sjelf med sofismer, der eländet står så förferligt klart för ögonen? Man är Raumer mycken tack skyldig, att han såsom opartisk främling och med en värma, som gör honom heder, vpptäckt Irlands verkliga brister för Europa; och Epglends Tories (?) och radikaler täfla att erkänna hans förtjerst. Det är förfärligt att resa 1 detia land, och se allt det namnlösa eländet. Det är Sönderslitande, förskräckligt, ait vid hvarje steg träffa på sådan nöd, utan att finna någonting beredt för dess afbjelparde. Men äro ej tre millioner menniskor i trasor, balfnakna och döende af hunger, äro ej dessa tusentals kojor, hvilka man, för bristen på dager, hos oss icke ens skulle begagna för boskapen, dessa hålor,