Aftonbladet – 26 september 1836, sida 2

Aftonbladet. — Det förnärmande för Allehandas volitiska karakter, kunde således endast ligga ti ett orättvist omdöme om Allehandas atisel, och att denna utgjorde och ansågs en lika ofärmodad som kraftfull bandräckning emot demokratien i Norge i det ögonblicket, det vet hela verlden. Huru yttrade sig deremot Allehanda om Af.onbladets utgifvare, i samma nummer? Denna intolerans , detta misstroende mot ens vänner kan visserligen förlåtas en lågande enthusiast, eller förklaras hos en politisk partigängare, en inkarnerad demon, som, för -att stifta ondt emellan alla, anser sig kunna med tullt medvetande skända och beljuga hvem det vara må — (förmodligen skall häri ligga, att vi hade skändat och beljugit Alleharda genom e:t enkelt citerande af dess egna uttryck och det skämt vi i anledning deraf hade tillåtit oss om brölloppet, hvilket i synnerhet lårer varit det som gripit), — men svårare är det att förklara hos en industriel tidning, som hittils icke, efter hvad man kunnat förnimma, åtminstone i de egentligen från tidningens hufvud utgående ledande artiklarna utmärkt, sig för en enthusiasm eller högt intresse för någonting (om icke för, detf beryktade Wertmällerska målet), och som i öfrigt å andra sidan visserligen ej beller kan beskyllas, att framgå i någon, hvarken dämonisk eller antidxemonisk riktning; hvarefter Aftonbladets artiklar liknas i effekt vid hvita plåstret, o. s. v. Detta var icke första gången, som Aftonbladets utgifrare af D. A. beskylles för bristande enthusiasm eller sinne för det höga och ädla, naturligtvis till en motsats mot den gloria af ridderlighet cch ädelsinne, hvarmedAllehanda angifvit sig sjelf genom sina tal om publicistens pligter, och hvarpå dess uppträdande i Norska sakerna i synnerhet andrages såsom ett eklatant bevis. Hade vi nu varit hälften så sensibla som Allehanda, så hade wvi naturligtvis likt D. A. skrikit i himmels höjd om låghet och afvundsjuka öfver vår högre prenumeration, som D. A. också icke glömt, eller tilzgt Allehanda andra dåliga motiver, och hvem bade väl kunnat klandra oss derför, då allmänna beskyllningar,. icke grundade på fakta,!måste inne bära något vida svårare an ett omdöme om en eller två tidningsartiklar. Men detta gjorde vi icke. Vi förklarade uttryckhgen att vi icke ansågo det härledas ifrån annat än förhastande hos och detta vidhöllo vi ännu, då Dagl. Alleh. vidare angrep Aftonblandets utgifvare med sidohugg emot dess enskilda karakter. Likväl gåfvo vi icke, såsom Allehauda i Lördags säger, de uppriktigaste uttryck af enskild vänskap.? Sådant hade varit feghet. Vi sökte endast ännu, oaktadt alla de ständigt förnyade anfallen, ett ursäktande motiv för Allehandas ofog, och vi hemställa, huruvida icke detta var den skonsammaste utväg wi Åkunde taga. Icke kunde Allehanda gerna pretendera , ait vi skulle rent af med stiliatigande låta dess Redaktion få traktera oss efter behag, ehuru tålsame vi eljest äro. Allehandas sista förklaring, angåer.de dess förfarande i frågan om Skildringarne, skulle lemna tillräcklig anledning för åtskilliga anmärkningar; men vi hafva föresatt oss, att icke vara vidlyftigare, än hvad ssakeh ovilkorligen kräfz ver. Deremot skole vi i morgon kasta ett öga på den sista upprepade trosbekännelsen , eller hvad som i Lördagsbladet anföres om sjelfva den Norska frågan. — Vi sluta med den förklsringen, stt det skall vara Allehanda obetaget för framtiden, att hafya fred med oss eller icke; att vi val gerna skulle önska det förra, men Allehandas Red. måste då ovilkorligen hädanefter bortlägga bruket af de der allmännal invektiverna mot Aftonbladets utgifvare eller dess Redaktion, hvars grundsatser och värma för sanningen torde kunna mäta sig med och bestå vid sidan af dens, som den ena minaden löper åstad med en opinion, och den nästa med en motsatt. 0 HOMiIiLETIK. 1.0 Predikningar af C. Fr. Thimoth.