Aftonbladet – 26 september 1836, sida 2

juli ett s. k. postsskriptum om de Norska akerna, hvaruti det hette: Vår värde kollega Aftonbladet har, jemte en visserligen oförtjent kompliment — för en artikel i Fredagens Daghgt Allehanda om de Norska sakerna, tillika dervid gjort några anmärkningar, dem vi anse lika oförtjenta och således tro oss med ett par ord böra besvara.? Utaf denna ippsats kunde man alldeles icke utröna, att D. i. hade funnit sin enskilda eller politiska kaakter förnärmad? af våra anmärkuvingar ; men Dagligt Allehanda fortsatte ; deruti, att på Norses afträdande till Sverge genom freden i Kiel och Sverges sedermera skedda afsägelse af de anspråk, det dymedelst hade erhållit, basera Norrmännens förbindelse till en evig tacksamhet, och att bestrida de skäl vi anfört förl den satsen, att Norrmännen för sin sjelfständighet i första rummet hade att tacka sin egen l beslutsamhet att icke gå in på Kielertraktaten, och de män, som skapade den konstitution, hvilken bekräftades vid konventionen, men som j de aldrig hade erhållit, om de hade underkastat sig förstnämnde traktat; och Dagligt Allehandas ord voro då: vi bedje om förlåtelse, att vi af de argumenter Aftonbiadsförfattaren för denna slutföoljd anför, icke kucona finna oss i någon mån öfvertygade. Emedlertid hade man nu genom Allehandas försorg kommit in på ett nytt fält, och frågan om unionsförhållandet blifvit inblandad med den om Storthingets upplösning. Denna diversion hade också smakat Minerva såväl, att hon genast gaf sitt bifall tillkänna åt Allehanda, oaktadt den mention honorable, hvarmed D. A. hade hedrat Storthingets adress. Det var derföre, och emedan ännu ingen annanjtidning, icke ens Statstidningen, hade rört vid unionsfrågan, som vi, samma dag nyssnämnde artikel stod i D. A. eller den 26 Juli, i sammanhang med en uppsats angående Kapten Mariboes famösa bref, som hade blifvit inryckt i Statstidningen, yttrade: ?Hvad bade väl ändock, sedan Minervas krafter numera äro uttömda, kunnat uträttas, äfven med en Mariboes biträde, om icke på samma gång ett kraftigare bandtag åt kämparna mot Stortbinget blifvit lemnadt af D. All. hvars Red. efter några preludier uti en artikel för ett par dagar sedan, åndtligen tyckes hafva på sina skuldror tagit emot Norge, och i dag ytterligare eppträdt med en formlig utveckling af Norrmännens otacksamhet emot Svenskarna m. m.7? (I så morto innefattade detta en oegentlighet, som Ailehanda väl fortfar att tala om denna otacksamhet, men ännu icke ens hade tillkännagifvit hvaruti densamma eller det öjliga fäktandet efter politisk vigt bestod). Det hette vidare: Också är det en göldje alt se den fullkomliga sympathi, som deita åstadkommit emellan tant Minerva och hennes ?lilla kusin. Sedan de börjat arbeta för samma mål, har tanten formligen)tagit kusinen i famn och tacite förklarat honom sm -högaktning, alldeles som Dagl. Alleh. för någon Ud sedan gjorde med Argus Detta är ändock endast efter den första arukeln; när gumman får se den andra, blir hon väl så glad, att hon lägger in i Justitie Revision om dispens att få gifta sig ned sin blodsförvandt. Vi lyckönska verkligen den krafuulle författarea i Allehanda ull den äkta föreningen med ett så ryktbart konterfsj. I händelse vi skulle blifva bjudne som marskalkar, skole vi icke undandraga oss, proponera skålarna på ett sätt, värdigt denna ovanliga och stora högtidlighet. Hvar och en annan finner att detta skämt endast kunde hafva afseende på Allebandas handlingssätt i de Norska frågorna, samt Mipervas och hennes koteris glädje öfver handtaget, och att det hade varit ganska lätt för D. A. att förklara, i fall vi misstagit oss om dess memrg. Men ett skämt har den öfvermåttan snarstickna edakt. af Allehanda ännu aldrig kunnat smälta. Ilan rätade derföre ut sig, antog en imposant söndagsmin och skref den 28 Juli ett ord om publicitetens ändamål, fullt af intetsägande fraser, om skyldigheten att handla efter öfvertygelse m. m. Häri förekom först och främst påståendet, att Aftonbladet icke gif vit ett enda skäl mot Allehandas artiklar, — fastän Allehanda gången förut bedt om förl!åtelse att dess Red. icke kunde finna sig öfvertygad af de argumenter vi anfört, hvilket visar, att Dagligt Al!lehanda förut erkänt, det åtnänUr 2 KT JT SR OA I .