Aftonbladet – 24 september 1836, sida 1

Svarta hafvet, Kara-Degniz. Detta tyckes bevisa, att de tillhöra någon folkstam i Turkiets öfra Moldauiska eller Wallachiska provinser, derifrån de möjligen såsom krigsfångar blifvit öfverförde till Byssland, och sedan kunnat våga en öfverfart till våra kuster. Man kar tll och med genom tecken och smärre sammanlagde omständigheter trott sig verkligen hafva kommit på spåren, att de varit med i sednaste RyskTurkiska kriget. De ega en alldeles förundransvärd lätthet att eftersäga och lära sig ord och meningar ur andra språk, och hafva redan inhemtat ett htet förråd af Svenska ord, så att, om de få vara här några veckor, de troligen snarare lära sig att tala vårt språk, än vi med alla våra lexica och grammatikor deras. Utom namnen på Stockholm och Upsala, uttala de ganska rigtigt vaktmästarens namn, äfvensom för hvarje liten gåfva de erhålla, ett ordentligt: Tackar ödmjukast, Hr Rådmwan! — Tackar ödmjukast Hr Trumpetare ! allt efter den titu latur, vaktmästaren förestafvar dem. De komma likväl ut med ännu längre meningar, såsom: Vi voro i går hos Hr OfverStåthållaren, o. m. d. De se rätt betryckta ut, det stackars folket, der de stå i sin vrå, i ett par gråa kapotter, dem den kristliga kärleken måst låna det Islamitiska eländet, och i turbaner af de mest an språkslösa bomullsdukar, hvilka man lärer skänkt dem i Upsala. Deras skäggiga ansigten förråda ingen elakhet, men se skäligen oborstade ut. Så snart man betygar dem sitt deltagande genom en liten skänk af några skilling, börja de med händerna sluina intill hvarandra, liksom en bok, låsa upp en lång bön, törhända någon Österländsk blomstrande tacksägelse, hvars rosengård likväl olyckligtvis för oss och våra gelikar är och blir sluten, och beledsaga densamma med en ganska kuriös gestikulation, en strykning med handen utefter kinderna, betydande Gnd vet hvad, mes troligen intet annat än allt godt.