Aftonbladet – 23 september 1836, sida 1

Minerva predikar nu dagligen och stundlige den satsen, att det icke var Statsministern Lö venskiold, utan Konungen, som Storthinge ville komma åt genom RiksRätten. Men on Minerva rätt besinnar sig, torde hon finna, at detta alltid skall blifva förhållandet, om Aen nes satser få gälla, d. v. s. om det alltid ä Konungen, allena, och ledd af ingen främman. de impuls, som icke blott styrer och befaller utan äfven uttänker och leder ehvad som i ri kets styrelse sig tilldrager. Trodde Konunge: på Minervas lära, så skulle han alltid anse si; såsom personligen åsyftad, både genom alla om dörsea om styrelsens handlingar och i synnerhet då lagligt ansvar utkräfves för dem. Följden vore, antingen att han i sådant fall skulle afsäga sig Majeståtets helgd, eller ock att har skulle bemöda sig att afskaffa folkets rättighe både att yttra sig om regeringsåtgärder och framför allt, att utkräfva ansvar för dem. De vore intressant att se, om Minerva är i stånc att visa, det ett tredje finnes. En annan följd af Minervas lära är äfver gilfven: — Statsministern Lövenskiold skulle di ega anspråk på civillistan för sina 1300 speciedaler, dem honom så snöpligen blifvit ålagd att utbetala. Hvad Tit. Lövenskiold och hans nationalmålningar angår, så är dermed ett eget förhållande. — Här i Sverge hör det till de publicisiers befattning, hvilka sägas tillhöra styrelsens parti, att med förbittring anfalla dem, som finna brister i fäderneslandets institutioner och förhållanden, eller motsvarande förhållandens företräde i främmande stater. Då hvarje lylikt erkännande blott i sfseende på institutioner, förvaltning, industri o. d. vanligen ådrager den, som yttrat sig derom, tillvitelser för brist på fosterlandskärlek och andra grofva synder, vad skulle då icke den fått uppbära, som våsat göra en alldeles förskräckande målning af rela nationens depravation, eller åtminstone less representanters! Och man må säga hvad man behagar! i Norge kunna icke dessa skiljas rån nationen; vallagen är sådan, att det verkigen är nationen, som väljer sina ombud, hvilket icke alltid annorstädes är förhållandet. Allt detta kam lemna anledning titl intressana jemförelser.