Aftonbladet – 21 september 1836, sida 2

Le TO OS ERR Oo ee tigt afvägd. Annat är om makten hos konung eller folk beror blott deruppå, att den mera eller mindre lätt kan eluderas. Der förhållandet är så olyckligt, måste förr eller sednare en brytning inträffa, för hvilken inga dammar kunna sättas. Som vi hoppas kan detta åtminstone icke fullkomligt tillämpas på Sverige, och derföre torde det ännu löna mödan att undersöka, om något hopp återstår att i lugn slita tvisten uti representationsfrågan. Huru obegripligt det låter, finnas ännu personer, till och med sådane med urskiljning och sakkännedom, som af verklig öfvertygelse påstå och icke sky att offentligen framträda för att bevisa, det vår nuvarande representation är så förträffelig att den icke kan förbättras. Om desse mäns mening vore att representationen i Sverige endast bör utgöra en lufibild att fägna folket med och insöfva det i den falska tro, att det derigenom ändå har som man säger, ett ord med i laget, så skulle vi lemna desse män rätt; men om man med begreppet om en representativ statsförfattning förstär , att dess syfte är att folket skall genom ombud deltaga uti lagstiftningen, beskattningen m. m. så tveka vi ej att öppet förklara, att detta begrepp för det närvarande i vårt land saknar all tillämpning. Redan före sista riksdagen bearbetades flitigt frågan om en ingripande — förändring af representationssättet. Man tillgrep ett nytt medel, ännu ej naturaliseradt i Sverige, att samla underskrifter på petitionen till konuogen. Ville man dermed åstadkomma bevisning att massan af den bildade, den tänkande delen af nationen insåg behofvet af en reform, var omsorgen öfverflödig; ty for hvem var detta obekant? Ville man annat eller mera, var det mindre väl betänkt ; ty man ville då på förhand bilda en ny makt, som för exemplets skull kunde blifva farlig och således i tid måste mo-arbetas. Bättre hade varit att personer med god vilja -och förmåga sammansvurit sig att motarbeta förslag till förändringen, alltid ihågkommande den gamla satsen, huru som tvenne slag af architekter äro för åldrige byggnader vådliga : de som öfverdådigt fortfara med grundmurarne och de som alls icke reparera — båda vålla ramlande. Väl hade före riksdagen Hrr Anckarsvärd och Richert — män vid hvilkas namn allmänheten vant sig att fästa uppmärksamhet, utgifvit ett förslag till representationsförändring3 men de hade angripit grundvalarna och derigenom upprest ett oöfvervinnerligt hinder. Emellertid hade publiciteten — som makten så ofta anser för ett gissel, då den likväl i sjelfva verket utgör dess säkraste värn, emedan den, lemnad sin fria utveckling, hindrar alla dolda anslag att länge förblifva det — framhållit frågan kanhända något för strängt emot den representation som redan var, och såsom sådan bordt något mera aktas. Följden blef ett åtal som ej gagnade den goda saken och riksdagen inträffade icke långt derefter. Den hade et gifvet föremål — Realisationen — tillräckligt att nästan uteslutande fästa hela uppmärksamheten dervid. Det oaktadt saknades ej män som äfven vid denna riksdag fästade hoppet, att få erfara verkningarne af bemödandet , att ändtligen från regeringens sida framiocka ett offentligt uttryck af dess mening om nödvändigheten eller icke af en forbältring af representationen. Throntalet vid riksdagens oppnande, denna typ för hvad man vid en riksdag från regeringen har att vänta, hvarken qväfde eller stärkte hoppet om konungens medverkan tilk en represen tationsförandring. På denna fråga kunde endast tillämpas dessa konungens ord: Hvarje tilltänkt förbättring i vårt samhällsskick miste för att blifva sannskyldigt nyttig, underkastas en lugn pröfning och utgå från erfarenhetens läror. Grundlagarne föreskrifva de dervid till iakttagande former; desse böra tjena till rättesnöre för båda de gemensamt lagstiftande statsmakterne. Sjelfva dessa grundlagar erinra oss att Syerige står i förbindelse hos de fyra riksssånden för sin bibehållna tillvarelse och för beståndet af sitt namn. Syenskarne hatva sina pationliga egenheter och vanor; men det Vore orättvist att tro dem liknöjda för andre folks Pvare sig bifall eller lycka, änskönt de icke antaga alla deras läror. Under riksdagens lopp framställdes likväl icke någor konungens nådiga proposition i detta ämne, utan upplystes li stället senam kansttutions-utskottets memorial