Aftonbladet – 13 september 1836, sida 2

FIER SSE SSR vaA öv At nedanstående, till Redaktionen af det femte Aftonbladet adresserade skrift, anse vi oss böra lemna offentlighet, oaktadt berörde blad blifvit indraget, enår detsamma angår ett ämne, som varit inför allmänheten utförligt afhandladt, och är af allmänt intresse. Det är, som Läsaren ser, riktadt emot några Redaktionens anmärkningar vid en insänd recension om Svenska Akademiens språklära. Vi anse, för att ej förlänga striden alltför mycket, tillräckligt ait, utan något vidare svar för närvarande, hänvisa till dessa korta anmärkningar. Till Redaktionen af Aftonbladet. Det var mig ingalunda oväntadt, att mina betraktelser öfver Svenska Akademiens Språklära skulle missförstås och misstydas. De svuro för skarpt emot en hop gamla vanor och en inrotad tro på auktoritet, för att kunna undgå det öde, som är beskärdt hvarje ur bestämda och fasta grundsatser! utgående lära, hvarje system,, som icke vill erkänna lika många undantag som reglor, lika rält åt dagens och stundens infall, som åt oföränderliga principer. Beqvämligheten, dagtingan med brukeis oförklarliga nycker, måste oroas och uppskrämmas al hvarje skymt af sträng enhet och konseqvens. Man må icke anse detta yttrande för ett egenkärt skryt. Jag anser icke mina grammatikaliska satser ofelbara; och jag har ingenting emo att de motsägas, att de kullkastas. Jag fordrar blott, att de må angripas i sin helhet, att mar bevisar mig det de äro falska; men jag går ic ke in på, att man erkänner deras riktighet det hela, men derjemte fordrar en feg under gifvenhet vid tillämpningen. Redaktionen, som benäget infört mina betrak telser, har sjelf börjat angripa dem. Red. ha kallat mig puritan och talat om min purita lInism. Detta är i hög grad obilligt, då jag än nu aldrig vet mig hafva offentligen yttrat mi tro i religionssaker; och det lilla, som jag en skilt kan hafva yttrat till en och annan, ha T åtminstone icke smakat af puritanism. Deremo erkänner jag öppet — om det behöfdes efte min ifrågavarande recension — att jag är pu lrist uti språket. Denna min purism består der luti, att jag vill, 1:o att språket må få utveckl och rekrytera sig ur sig sjelft, så vidt möj Iligt är och tillgångar finnas, med undantag såle Ides af de fall, då något nytt begrepp, i syn Inerhet vetenskapligt eller tekniskt, införes, sor icke äger eller genom någon otvungen samman sättning af inhemska stamord kan få en mot svarande svensk benämning; 2:o att dessa Jå häldst ske ur slägtspråk, eller ur gamla, fö