Aftonbladet – 13 september 1836, sida 2

san atnjelpa det: Kal UCLICASE Yara Hd att Drinsa nationen till besinning och hejda, så vidt ske kan, åtminstone ytterligare framfart på samma bana? skall man heta puritan för dylikt? Jag vet icke, om Red. har sig bekant, att puritan är ett mindre rekommenderande tillmäle , som nästan adeqvat kan oöfversättas med sirap). Min sats, att, om lån af främmande ord äro nödvändiga — och den, som verkligen känner svenska folkets språk , icke blott svenska Akademiens, vet, att 99 lån bland 100 skett och ske i oträngdt mål — så böra de häldre ske ur närbeslägtade språk än sådana, som både till stam , böjningar och ljud äro oförenliga, usammansmältliga med vårt, denna sats förstår hvarje trädgårdsmästara, som lärt ympningskonsten. En ymp af apel kan visserligen växa, åtminstone till en tid visa tecken till lif; uti en rönn, kanske i en pil; men en närmare, varaktig förening ingår han icke dermed. Skall detta lyckas, måste ymp och stam vara så nära af samma natur, som möjligt; ymp af sur apel förenar sig bättre med en sur stam än med en söt, ymp af höstfrukt bättre med en dylik kärnstam än med en sommarfiukts stam o. s. V. För att frambringa naturlekar eller vissa konster försöker man ofta motsatsen ; och resultatet blifver på sin höjd en gapande bops förvåning öfver konstfärdigheten , men icke något varaktigt träd eller någon smaklig frukt. Till vederviljan mot dessa lån ur språk af alldeles främmande stam finnas äfven andra skäl än omöjligheten att få blandningen homogen och god: en viss nationalstolthet blandar sig gerna med i spelet. England hade i början ett eget inhemskt språk; men eröfringarna lemnade spår efter sig, och den sista (franska) i synnerhet vanställde fullkomligt det förra språket, så att det nu mera är omöjligt att säga, hvilket som bör heta stam, och hvilket ymp, eller om engelskan bör anses for ett germaniskt eller ett romaniskt språk. Det sednare har så tagit öfverhanden, och det så längesedan, att engelsmännen försutit sin arfsrätt efter den gemensamma göthiska modren och måste nu, när behof göres, vända sig till latinet och dess qvarlåtenskap, som förvaras hos dess närmaste afkomma. Det lilla, Enge!smännen hafva qvar af sitt göthiska möderne arf, få de behålla oförökadt, men äga deremot icke vägra att lemna med gig åt slägten på mödernet. Vi deremot hafva aldrig låtit vår rätt blifva öfverårig, utan hafva den alltid öppen, icke blott till stammodrens äanu oskiftade qvarlåtenskap, utan ock hos våra medarfvingar, så att, då vi behöfva något af våra närmaste blodsförvanters (Danskars och Tyskars) förråd, är det mindre ett lån än återvmning af del i det gemensamma arfvet, Det ligger en sort stolthet uti att icke behöfva ugga af vildfrämmande, utan hafva en arfsrätt att åberopa hos blodsförvanter. Och denna känsla förhöjes vid betraktande af det skäl, hvarföre t. ex. Engelsmännen försulit .sina anspråk. . Detta skedde genom en eröfring, genom ett långt tillstånd af beroende, hvarunder de icke voro su? juris och nödgades glömma sitt ursprung. Betraktar man noga vårt nuvarande språk, så är man frestad att tro, det en fransk eröfring öfvergått oss — nej, icke ens öfvergått i den mening, som betecknar en I öfvergång, utan ännu fortfar — och att vi; för att dölja utländskheten af varorna, nödgas satta svensk stämpel på dem. Mindre anstötliga l voro de, om vi läte dem behålla den utländska; så ait hvar man kunde anse dem blott lånta för tillfället och ämnade till iterexport, så snart det lyckades att hitta något surrogat i egna förrådersrc . Red., som ogillar mina satser i lånefrågan,? utvecklar imedlertid mycket riktigt detta af mig yrkade företrade af lån ur slägtspråken framför lån ur fracskan — utvecklar det, som det synes, utan att besinna, hvilken styrka Red. med ldet samma ger min lära. Man märker ej, he: ter det, de tyska och engelska derivationerne,) derföre att stammarne äro närmare beslägtade med vårt eget språk och eger (ega?) en mängd lord alldeles lika, såsom fader, tnoder, broders syster, man, fruntimmer, (som är ren tyska menl ej synes till i engelskan,) natur (som äg latin och äfven fins upptaget i franskan), Cost med oräkneliga flera, ja en stor del af språket. Hvem kan nu veta, hvilkendera som lånat allt detta at den andra, antingen vi af Tyskar och Un. AM ss ee Pn RAR