Aftonbladet – 12 september 1836, sida 1

FAHRFLAUHANUC, HV UVRS var tLtuScnac Salas medlem känner, ån på den, genom uppfostran, inristade känslan i hvarje Svensk själ, att hämndebegäret eller, hvad vi kalle den, långt I sinnet , klädt i hvad uniform som heldst, är lika i föraktligt som straffvärdt, — då skulle sljag vara frestad att misstro mig sjelf, eller mitt r I förolämpade jag, såsom enda? driffjädren till den obelåtenhet, jag nu 1 klagomålsväg motifrågaställde Beslut för Kongl. Hofrätten går att framställa.: Men då, om jag ock för egen del möjligen skulle kunna förlåta (likväl sldrig glömma), att, såsom här är händelsen, ett par individer af en I Konungens lifeller hustrupp trampat mina medborgerliga fridsrättigheter under fötterna — I det allmännas billiga pretention på straff för de brottslige såson: varnagel för lika danade; Lai lgens bestämda föreskrift att den höge som den låge för sina brott straffas må — och ändteligen min egen öfvertygelse om nödvändigheten att iakttaga strängt alivar vid bestraffniogen af Iädlingens brott; såsom en skyldig upprattelse åt den derigenom alltid mera kränkta samhällsordningen, en för lagarnes helgd oundgänglig iakttagelse af lika rättvisa mot alla och såsom ett lämpligt korrectiv äfven för det någon Igång ordningsvidriga ofrälseblodets öfversvall I oeftergifliger påkalla, äfven med tillgörande för upprätthållandet af de förre och åvägabringanIdet af de sednare, så torde Kongl. Hofrätten behaga inse, det jag ej bör underlåta att, så vidt jag förmår, gå ej mindre det allmännas än min Jenskilda öfvertygelse tillhanda med påkallandet jaf rättelse i alla de delar af öfverklagade beIslutet, der förbiseendet af stadgad lag allt för I mycket sårar den allmänna rättskänslan. Det bör och skall härvid ligga mig ömt om hjertat att, ehuru den förolämpade, vid uppmärksammandet på hvad jag anser anmärkningsoch ändringsvärdt, iakttaga den strängaste. opartiskket i mitt omdöme, såsom. en moralisk pligt hos hvarje redlig man — och då för uppfyllandet af. en så beskaffad skyldighet, enkelhet i framställning , sanningens närmaste frände, är ett hufvudvilkor, så skall jag ock, med förbigående af alla de anmärkningar, som erbjuda sig, dels i afseende på det oformliga i formen af det öfverklagade beslutet, dels i fråga om domstolens af ingen jäfsanmärkning påkallade långtrådiga försvar för dess behörighet att döma, genast skrida till granskningen utaf de sfdömde väsentligaste frågorna i rättegången och deraf För det första den: har Herr Lieutenannanten Grefve Löwen i det våld han mot mig öfvat, brutit edsöre eller har han det icke? Då Rådhusrätten vid behandlingen af denna, den vigtigaste bland frågorna i rättegången, väl vitsordat att ej mindre af Yttranden som föregått händelsen, nemhgen att jag flere gånger gjort mig förtjent af stryks och borde det erhålla, för att få respect för corpsen, än af Hr Grefve Löwens uppgift, att jag under lång tid corpsen och enskilde medlemmar deraf förölämpat, otvifvelaktigt är, ätt ofredandet skett i afsigt att hämnas förmenta oförrätter men dervid tillika stadgat att gerningen likväl icke kunde hänföras till de i lagen bestämda fall, då edsöre brutet är, ithy att hämnandet icke blifvit beredt genom någon sådan våldsam eller försåtlig handling der, i dylika fall bestämmes samt vidare det påtagligt vore det öfverfallandet skett icke för någon bekännelses aftvingande, utan fast mer i afsigt att hämnas och tillvinna corpsen aktning; så torde det, då Rådhusrätten, vid en så beskaffad tolkning af gällande stadganden ora egenskapen af edsörebrott, påtagligen fästat sig icke vid gerninoens natur , utan endast vid tid och rurm , derå den begången är, vara på sitt ställe att jag här såsom en lämplig grund för den vederläggning en slik tolkning kräfver, ordagrant inför ett utdrag af Kongl. Brefvet den 16 Februri 1737 , jemfördt med Kongl. Brefvet den 11 September 1740, så lydande: Tid och ort, hvar å en våldsgjerning förofvas kunna väl blifva skäl will svårare straff, men ej förändra sjelfva gerningens natur och egenskip. Enligt lagens mening om edsöre hör till egenskaper af slikt brott, att det våld, hvarigepom blånad och blodvite tillskyndas någon, varder utöfvadt med berådt mod, och af förut fattadt uppsåt att hämnas, eller göra skada, så att, ehuru något våld eller slagsmål ej uppkommer utan i vrede, bör likväl i hvarje händelse pröfvas , om våldet skedt efter öfverläggning, och deså grundadt beslut, eller i brådskillnad. Nu då det af våldsgerningen föregångna ytt