Aftonbladet – 10 september 1836, sida 1

) hans ärelystna afsigter, och folket var enfaidigt uvg alt to, det bade dess sällhet och th:oners bestånd berodde på Katolska religionens bibehållande i all dess renhet. Man känner alla de brott och skändligheter, som denna domstol begick, för att hinna det mål, Söderns demon utstakat. Här är icke stället, ast ens med ytliga drag skildra dem; vi inskränka oss endast til att nämna deras följder, som voro nationens försänkande i ett slags domning, som väl icke förmådde utplåna alla dess goda egenskaper, men bibehöll alla dess fel, dess fördomar och okunnighet, och utestängde från Spanien det lus och den hyfsning, som växte rundtomkring detsamma i hela Europa. Carl II, Filip IV:s son, hade inga barn, och Spanska kronan borde således, enligt successionsordningen, efter hans död ofyergå till hans äldsta syster, Maiia Teresia, Urottniog af Frankrike. Denna prinsessa hade likväl i sitt giftermåls-kontzakt bestämdt afsagt sig nämnde rätt, hvilken således borde öfvergå till den yngre systern, Margreta Teresia, eller snarare hennes dotter, Maria Antonia, förmäld med Kurfursten af Bäjern, och moder till Prins Josef Ferdinand, hvilken sålunda var presumtif arfvinge till Spanska kronan. Kejsaren gjorde emedlertid äfven anspråk på denna krona, såsom Carl II:s kusin, och wile åt sin son öfverlemna sina rättigheter. I denva sakernas ställning, då Europas kabinetter voro delade genom olika åsigter och intressen, insåg man likväl allmänt nvodvändigheIten att på förhand bestämma throrvföljden, för att afboja ett hotende krig. En förening ingicks sålunda emellan nästan alla makter, hvar igenom Kurfursten af Bäjern erkändes för Spaniens thronarfvinge, och ett visst skadestånd beviljades de öfrige pretendenterne. Denne furstes död gjorde emedlertid öfverenskommelsen om intet. Negociationerne började å nyo, och den 2 Oktober 1700 utfärdade Carl II, som styrdes af sin mitvister Kardinal Porto-Carreroy ett testamente, vid hvars uppsättande han rådfrågat Påfven och de förnämsta theologer, samt hvarigenom hen, i betraktande af dess äldsta systers, Franska Drottningen Maria Teresias, rättigheter, utnämnde till arfvinge af alla sina stater Filip af Anjou, andra: son till Dsuphin, och förbjöd uttryckligt all delcing af monarkien. Efter hans död erbjöds nu kronan af regerings juntan åt Filip, och Ludvig XIV emottog henne i sin sonsons namn den 14 November 1700. Det krig, som uppkom i anledning af Spanska thronföljden, och som i så många år förhärj.de Europa, hörer icke till plaren af deuva ofyversigt. Vi nämna endast, att, till följd af frederna i Utrecht och Baden , erkändes Filip såsom Spaniens Konung af alla Europeiska kabinetter, och af Kejsaren sjelf, mot vilkor, att han afstod alla anspråk på Franska ihronen, samt att Hertigarne af Berry och Cricsns likaledes försakade alla enspråk på den. Spsuska. I händelse af Filips död utan barn, skulle successionen tillfalla Hertigen af Savoyen.! Detta Carl II:s förfarande, att sjelf besluta om thronföljden, var en uppenbar lagstridighet, då eit sådant förordnande endast tillkom Cortes. Mer än en modig röst höjdes äfven deremot , erindrande cm rikets urgamla grundlagar och nationers represen—tanters rättigheter. Hade deras röst blifvit hörd y hade man sammankallat Cortes, och låtit dem afgöra frågan, så, utan att tila om de välgöran de följder eit sammanträde af nationers omhud möjligtvis kunnat ega på hela lendets belägenhet, hade åtminstone den närmaste följden varit. undvikandet af det mångåriga och blodiga krig, som sönderslet Europa i anledning at deana Spanska arftvist; ty det är icke troligt att Europas kabinetter, som ru vöpnades emot hvarandra, emedan de ej aktade hvad en ko nurg beslutat om thronen ef.er sin död, skulle lika föraktet hvad Spanska folket beslutat. Deras röst hördes likväl icke, Listiga bikifader och smilande homän framställde Cortess bopkallande som en farlig eller åtminstone öfverflödig åtgard ; Carl fattade sitt beslut efter deras råd, och oberäkneliga olyckor hemsökte derför Europa. Anmärkningsvärdt är, att den , som skenbart skulle äga den mesta fördelen af cet sätt hvarpå successionsfrågan afgjordes, Ludvi XIV, hvilken sålunda åtnjöt den fåfängans till fredsställelse, att se sin ätt öfvergå äfven på Spahiens thron, härigenom likväl 1 sjelfva ver