Aftonbladet – 10 september 1836, sida 1

ÖFVERSIGT AF SPANIENS KONSTITUTIO NELLA HISTORIA. (Slut från gårdagsbl.) Man torde finna, att en förändring måste ba föregått i Spaniorernes tänkesätt, då de med sådan lätthet och efter ett så ringa motstånd läte fråntaga sig en nations dyrbaraste rättigheter, och tåligt sågo makten öfvergå endast i Konungens häuder. Denna förändrade sinnesstämning vållade äfven, att de försök misslyckades, som sedan en och annan gång gjordes, att återtaga de förlorade privilegierna. Ar 1539 sammankallade Carl V Cortes i Toledo, och begärde af dem en ökad bevillning, för att kunna betala sina trupper deras innestående sold. Spaniorerne, som förut voro öfverhopade af oerhörda och dittills okända skatter, som sågo sitt land uttömdt på folk och penningar, för att föra krig som ej angingo dem, ville icke betala några ökade utskylder. Adeln satte sig i synnerhet med mycken kraft emot förslaget derom, hvari hon såg ett ingrepp i sina privilegier, emedan hon hittills varit fritagen från alla skatter, och begärde derfore en konferens med städernas deputerade, för att ofverlägga om nationens tillstånd. De påstodo här, att om Carl ville följa sina företrädares exempel, siledes endast vistas 1 Spanien, och ej inlåta sig i tvister, som icke rörde detta rike, skulle statens inkomster vara fullt tillräckliga för styrelsens behof. Det vore då högst orättvist, att vilja pålägga folket nya skatter. Då Kejsaren förgäfves användt både skäl, underhandlingar och löften, för att öfvervinna Cortess motstånd, upplöste han församlingen, med tydliga tecken af missnöje och vrede. Från denna tid kallades icke mer adeln och presterskapet till dessa sammankomster, som det sades, emedan de, som ej betalte några skatter. icke eller borde rösta om deras utgörande, och Cortes bestodo numera endast af depulerade från 18 städer, två från hvardera. Desse församlingar hade, hvarken till värdighet, oberoende eller makt, någon jemförlighet med de gamla Cortes; de stodo nu mera helt och hållet under regeringens inflytande, hvars vilja förestafvade alla deras beslut. På sådant sätt öfverändakastades Castiliens gamla konstitution, och folkets pri; vilegier upphäfdes helt och hållet. Lagstiftningsrätten upphörde att vara Cortess tillhörighet, emedan Konungarne hädanefter tillvällade sig densamma. Nationens representanter gjorde fåfängt föreställningar hätemot; de tjente endast att befästa styrelsens bsurpation, En sådan begäran år 1555, att de lagar, Cortes antagit, ej måtte kunna afskaffas af någon annan, än af dem, erhöll följande svar: Härtill lemna Fi Eder till svar, att Pi skola handla såsom Vår regering finner för sodt. Svart vågade man icke ens mer framkomma med några föreställningar, och den sista af detta slag gjordes ar 1619. Filip II:s regering fullbordade hvad Carl V:s börjat. Årragoneserne, som företrädesvis bibehållit några lemningar af sin fordna frihet, beröfvades dem vid första tillfälle, som erbjöd sig, och hvilket Filips despotism ej försummade att begagna. Hans ok hvilade tungt öfver folkets kuldror; men hån förstod, att gifva det antrykning af att vara pålagdt i religionens inresse, hvarigenom Spaniorerne väl kände sig uinderkufvade, men icke förnedrade, och deras högmod öfverlefde deras frihet. In qvisitionen, som under honom vann sin I