Aftonbladet – 8 september 1836, sida 3

den förhatliga ; men man blyges att utfara emot det, som är besvuret, och den äldre, nästan identiskt hke brodren får uppbära harmen. Men Norrmännen, som af ihärdig envishet fått båda de Skandinaviska folkens portion, ville icke förstå några vinkar, utan fortforo att älska och fira sin konstitution och ansågo icke mödan vårdt att ändra ett datum blott af det skäl, att det var ditsatt af dem ensama, och i stället upptaga datum på en ny upplaga af samz ma verk derföre, att den var besörjd af andra. Ehuru Norrmännen naturligtvis högre värdera ett verk som de gjort sjelfve och ensame, och ehuru det blef uttryckligen sagdt, att konstitutionen antogs, sådan den var gjord i Eidsvold, blott med de förändringar, som fordrades i och för föreningen med Sverge, samt deras mening förmodligen var att fira det fria statsskicket , men icke föreningen , — så hade de dock säkert icke tagit saken så varmt, eller varit så oböjliga, om de icke sett den ifver, hvarmed de första symptomerna af deras ganska naturliga kärlek upptogs på andra sidan fjällen. Hvem (hvilken man åtminstone) ar alldeles fri från en viss känsla, som drifver oss mången gång atti härdigare, än annars troligen skett, vidhålla en sats eller försvara en rättigbet, då vi se någon vilja med maktspråk förmå oss att bylla en annan sats eller frångå den bestridda rättigheten? Norrmännen må hafva orätt i den åsigten, att d. 17 Maj bör firas såsom årsdagea af deras politiska pånyttfödelse; men ratt hafva de obestridligen deri, att ingen äger ivinga dem att underlåta detta firande. Och om lust att försöka något dylikt begynner framskymta, då ver jag icke, om det skulle heta ett filosofiskt lugn eller en ovärdig feghet att ge efter. Exempel af fasthet äro ofta nyttiga, utan afseende på vigten eller obetydligheten af det föremål, hvarå den pröfvas; en gång ådegalagd, behöfver hon mindre ofta upprepas; och en lexa af dylik art är alltid nyttig. I början firades di. 17 Maj utan motsägelse å ena eller bitterhet och paru-syftning å andra sidan; och det lärer således vara svårt att visa, det anmmositeten eller den mot föreningen fiendtliga syftningen, som maa velat finna 1 Maj-festen, blifvit först ditlagd af Norrmännen Vu nekar jag de emot icke, att en dylik syfining kan finnas och att den hos en och annan kan hafva bhfvit vänd äfven mot svenska nationen, hvilket icke är underligt, då den mindre tänkande och underrättade delen af Norska folket hade svårt att distinguera, från hvilka det verkligen var, som de så iila. beräknade imporeringsförsöken kommo; att de kommo från andra sidan fjällen, det såg man och förblandade de oskyldige med upphofsmånnen. Hvad som i sjelfva verket först var en fråga mellan Norska folket och dess Svenske Riksståthållare, fick således en anstrykning af en tvist mellan båda folken. Svenskarn2, hvaraf en stor del var lika illa underkunnig om rätta isammanhanget, läto mnarra Sig af skenet och kunde brukas till befordrande af ett för dem alldeles främmande ändamål; och Isålunda uppkom det olyckliga förhållandet, att I Norrmännen i dessa försök att med maktspråk hindra Majifesten sågo ett uttryck af hela Svenska nationens tänkesätt, och att Svenrskarne i det ihärdiga motståndet och det helt naturliga misstroendet sågo en förolämpning mot sig. Tiden skall utvisa, till hvilka ändamål man velat och, isynnerhet, kunnat använda denna sålunda uppkomna olyckliga spänning mellan en del af folken , hvilken man hade så mycket lättare att tillvägabringa, som ihos den minst bildade massan af båda nationerna låg redan e:t gammalt fö till misstroende och bitterhet, födt af fordna tvister och en illparig politik. Att utrota detta frö hafva valts så besynnerliga medel, att man skulle vara frestad att storligen tvifla på afsigtens verklighet. Skulle man vara så enfaldig, att man tror denna kunna vinnas genom förebråelser och förolämpningar? genom ett idkeligt bemödande att kasta all skulden på en hos det ena folket inneboende småaktighet, högf.rd, retsamhet? genom pådiktande af alla möjliga dåligheter, af otacksamhet, okunnighet, jakobinism? — Denna väg hafva imedlertid de Svenska s. k. soda tidnirgarne samtoch synnerligen valt. Läsaren känner detta tillräckligt af den polemik, som nu en tid egt rum, utan att jag behöfver specielt nämna någon. Då en del af dessa är spridd i rikets småstäder (der i allmänhet icke någon stark och bestamd opinion uttalar 2 XV OR AR RR MÅ ÄR RTR ÖR