Aftonbladet – 8 september 1836, sida 3

de 1 irägan om de Iorska sakerna. Ma Herr Dalman åtminstone .hågkomma, att det Lädanefter ej gar: an, att bygga några argumenter på skrytet öfver allmänhetens förtroende till hans rena karakter, såsom motsats till andras. ETT ALLVARLIGT ORD OM DETNORSKA SAKERNA. Tredje Artikeln. Bland de många ting, hvaruti man velat finna hos Norrmännen en oupphörlig lust att reta och förolämpa, intager den 17 Maj, äfvensom Eidsvoldsmonumentet, ett utmärkt rum. Imedlertid torde, vid ett närmare och pvassionslöst betraktaude, dessa båda saker, likasom (flere, dem jag redan vidrört, befinnas vara förolämpningar och retlust icke egentligen från Yorrmännens sida. En främling, som vill göra sig mödan att taga riktig kännedom om händelserna, och historien, som slutligen måste utreda dem, skall otvifyelaktigt godkänna deana åsigt. Ett folk har alltid sympathier och antipathier, alltid minnen, som det älskar, och ideer, som det vill uttrycka. Ar folket kufvadt — af främmande eller inhemskt våld, lika godt — så kan det blott Aysa dessa känslor, dessa idder, men får icke yttra dem. Har det deremot blifvit emannciperadt och fått frihet att tala och handla, så kan ingen hindra yttringarna af dem, ehuru gerna han ock må wilja, ehuru ha: ock må hata både tecknet och det betecknade. Fribet är ett tomt ord, ifall det skall innebära blott rättigheten att fritt göra hvad som kan vara någon eller några behagligt. Frihotbas hatare i England hafva allt jemnt med förbittring seit dessa föter, dessa toaster för 1689 års prmaper? ; men de hafva måst svälja sin harm, emedan Engelska folket har i den delen verklig medborgerlig frihet och kan skratta åt de vanmäktiga försöken att föreskrifva Britterna, hvilka prmeiper de böra älska eller icke. Ingen har vågat ens insinuera, att Konungen kunde finna 51g förolampad af dessa toaster och opinionsyttringar; ty man har känt, huru väl hvarje Engelsman är underrättad, att Konungen icke är persoa eller har individuella sympathier och antipathier, annars än i sin enskilda —lefnad, bland sina kammarherrar och öfriga hvardagsomgifning, men att så snart han sätter sig i förhållanden till sit folk och vill inverka på det, då är han cen kollektif eller moralisk person, som icke har, icke får hafva tycken, nycker, hat, fordom fö eller mot någon eller något. Englands Konungar efter 1689 hafva haft menskliga svagheter, såsom alla andra; men deras personliga tycker hafva icke fått ega någon vigt i den kollektivå personens, Engelska Konungens, politiska hbandlingar. De hafva väl någon gång försökt — de förste åtminstone, som ännu ej hunnit uppfatta den konstitutioneila idfen — att inblande sim personlighet i förhål!landerna till nationen såsom sådan; men försöken hafva strandat mo Engelsmännens lugna förstånd, som icke ens harmats, blot smålett åt de vanmäktiga ryckninarna. Aldraminst har någon kronans ansvarige tjenare vågat åberopa ett Konungens enskilde tycke såsom skäl till någon politisk handling. Fullko ligt oförklarligt (för att icke nyttjc ett hårdare ord) förefaller mig således Norske Statsministern Löwenskiolds förfarande, då han, såsom skäl att icke biträda subskriptionen till Eidsvoldska monumentet, åberopar Hans Maj: Konungens obenägenhet för alla minnen af den Eidsvolds.a konstututionen. Hans Maj:t inser nogsamt sin ställning såsom Norges konstitutionelle Konung och vet, hvar gränsen mellan denne och personen Carl Johan finnes. Allt, hvad hittills blifvit gjordt emot firandet af bemälte konstitution, har skett genom Norska styrelsen, genom Riksståtbållareembetet; och derutinnan har man således varit berättigad att icke se några personliga tycken. Detta har monumentskomiteen ganska riktigt uttryckt; och dess räsonnement torde stå fast, oaktadt alla sofismer från Minerva. Skälet, hvarföre just de Eidsvoldska minnena skola vara så kära för Norrmännen eeh så okära för vissa andra, torde icke vara svårt att finna. Tvärtom skulle det förundra mig, om de icke vore det, då jag ser de sura miner, hvarmed hvarje påminnelse om 1809 och dess princiner? ematases. eller den köld, den ?lust att