Aftonbladet – 7 september 1836, sida 2

I. M. begagnat sin kontrollerande myndighet, utsträcker det sin verksamhet för långt. Reyresentationen hade aldrig underlåtiv, att ense in konirolierande myndighet upphöjd öfver srje inskränkning... Från denna synpuuki ne saken betraktas, och den skulle leda till dlkomlig frikännelse för Statsministern Löwenkjol, — Dernäst genomgick defensor saken ren de af aktor upp ystall da synpunkter. Med uscenude på den förmen:a öfverträdelsen af 13 ) i gundlagen yttrade han, att denna G inne uuler, såsom forsta regel, aut öfver ala avdrasanden at Norska medborgare hör, innan de 5 rooeiingens 1 Norge betänkande iuetta är en regel, som icke får åsidoDen följande strofen kan endast förstås ett exempel på de ullfällen, då regeringens e icke behöfves. Uirycket i allmänhet får cndast derigenom betydelse; derigenom äs han regeln i så måtto, ati arsuderne icke ovuusgängligen behöfva föreläggas regeringeu i Norge, innan de föredrages H. Maj:t. — Den hos Konungen varacd: afdelning af statsrådet kan ej hafva den bhestör melse, att afgifva betänkande öfver rcxcringens i Norge betänkanden, utan är föruämligast tillföro:dnad för att gf.a Hans Maj:t råd 1 de saker, som icke varit förelagda regeringen i Norge, så att det är ullräckligt när Konungen hört den ifrågavarande afdeluingens af statsrådet tankar. Statsråden Fastings och Holsts yttranden den 2 Juli visade äfven, att de vetat förskaffa sig fullständig kännedom om förbållanderne i Christiania. — Ben Norska regerivgea hade dessutom allaredan i sut betänkande den 29 Mars yttrat, att prolongation torde böra beviljas till slutet af Juli. Hans Maj:t kände alltså regeringens a igt. — Tenkan att upplösa Siorthinget cen 3 Juli hade ej först uppstått hos H. M. den 2dre. Högstdensammes vilja att upplösa Storthinget mognade efterhand ; tankan hade redan långt förut uppstått hos H. Mösj:t. Sto:thinget hane blott begärt p-olongstion till slutet af Juli. — Öfverallt hade Odelsthinget, del; derigenom att det ej satte Statsråden Fasting och Holst under tiilta!, dels derigenom au 15 ej blifvit nämnd under förhandlingarne 1 Odelsthinget, i anledning få den Kongl. resolutionen, visat, att det icke fanns anledning att stödja protest på grundlagens 15 f. Man hado efteråt hittat på, att en förment öfver rädelse af denna ocksa borde ichegripas uuder aktion mot Statsministern. De lankan. göres elt un Med hänseende till andra punkten afaktors påstående yrkade defensor, att det var den förres åligsande att bevisa, att Storthingets upplösning stred mot saisformen eller var ögonskenhet skadiig för riket; i annat fail försvano frågan om äöfverträdelse af gpgrundlegens 30 f. Defa aterkom hår tll den skildring, han i början af silt anförande framställt af darens ton och tendensen i det allmänna kitvet. Deana iendens had också inrängt sig i Storthiogssalarne. Hufvudaisigten med det Kgl. beslutet var ait åstadkomma en kris, som kunde vecka till bot för den sjukdom, hvaraf siats koppen led. Peliiatifmedel voro aldrig afvar:rytta, — Piessen hade näsan uteslutande helst sina krafier åt statsförfattrinsgens cie ent, och icke sälan sökt vidga detia på det monuarkisk kostnad. tiocchmgsl hade t och de uttel mdast på sisia Stovhinget Iutet ihing h.ae börjat sin verksumhet w der lyckliwuspicier än detta. Den önskli 12 ovi rådde mulan folket och 8 Samma grundsetser, iNiga ör hönrpninger voro sjud ant abjelpa de i; . ar j doc . och bvaref biot ka da punkt... var 1) att dos 2) Att det i otid bafauade sig ch i följd deraf blet småakuy haft så många vigtiga saker s behandling; och det: ocktadt få unuan ag, vpde ut dan selsatt sig med obetydbyheter, oc andlade med den s ; t, dn otroligaste smial aktighet. I seammsihöng härmed fästa des uppmiö: på 3) den förslagssjuka, som visat sig hade Ira mko pat med de orimiigaste forstar Med Storihingsreglementet hade man ald rig kunnat lif. a Tärdig ; också på detta Stor th 8 An 53e H eha dellifvit be i ksa mhetc