Aftonbladet – 6 september 1836, sida 2

ka på näsan vid dessa anmärkningar, eller blott skänka dem ett förnämt småleende. Nå, nål! Den skrattar bäst, som skrattar sist. Det är oss icke heller obekant, att maktens anhängare ifrigt förfäkta dena satsen, att Konungea vid mnomination till regala pastorater ej är förbunden att iakttaga rättvisa, att hans utnämnande hvilar blott på nåd, och att han för detta ej behöfver anföra anvat skäl än: tel est notre bon plaisir , eller dea Turkiska maximen: stat pro ratione voluntas. Ingen nekar att Konungen äger full laglig rättighet att till ett regalt pastorat nämna inom eller utom förslaget den Han behagar; men allmänheten tänker och kommer alltid att tänka sig utöfningen af denna :ättighet hvilande på naturlig billighet och rättvisa, d. v. s., att konungen nämner inom förslaget och stiftet, så vida fullt förtjente till den lediga befattningen der finnes. Månne en rättvis och välviljande Styrelse behöfver frukta att se sin makt inskränkt, eller sin värdighet åsidosatt, om den uppfyller en bön;framburen af trogna undersåter? Ar det mera förnärmande för Hans höghet att gifva gehör åt en hel menighet, som närmast är intresserad i saken, än åt en enda sökandes insinuationer? ty huru ofta nämner regenten efter egen kännedom och pröfning af sökandes förtjenster? Ins. är ingen beundrare eller blind anhängare af den lagen, som inskränker presternas rättigheter i ansökningsväg inom ett visst stift: tvärtom, han skulle önska att ett annat förhållande ägde rum. Men så länge denna lag finnes, tror han att den bör hållas i helgd, lika väl som hvar och en annan, ännu ej upphäfd, lag. Blott i ett fall skulle allmänheten utan missnöje se, att ett pastorat besattes med en man från annat stift: det vore, om inom det stift, der den lediga lägenheten finnes, ingen förtjent sökande vore att tillgå, och om konungen med sitt val fölle på en man af öfverlägsna förtjenster. Men blifva blott de ihågkomne vid befordringar, som varit nog lycklige att skaffa sig I rekommendationer vid hofvet, under det att ståndets allmänna rättigheter och Församlingarnas billiga önskningar läggas ad acta, så uppstår missbelåtenhet och oro bemäktigar sig sinnena. Utan afseende på rättvisa eller orättvisa isaken borde blotta klokheten lära att vid utnämningen följa en annan princip, än den man nu Ipå en tid tycks hafva tagit till rättesnöre. En man , som regeringen vill belöna för riksdags mandater eller andra lika ädla värf med pastorat inom ett annat stift än dit han rätteligen hörer , och som ej mötes af det nya stiftets och allmänhetens aktning, är för alltid förlorad för T regeringen. I alla medborgerliga förhållanden, der förtroende kommer i fråga , kan man vara säker att han blir förbigången. Erhölle han deremot befordran inom det stift, der han är I född och känd af embetsbröder , så kunde han Jånnu en gång vara till tjenst. Också visar erfarenheten nogsamt, att vid så beskaffade befordringar man förvärfvar sig femtio ovänner mot en vän. En annan omständighet bör ock härvid komma i betraktande, men hvilken vederbörande synas anse ej förtjena något efseende. Prestens embete är af den natur att det hvilar helt och hållet på en moralisk grund. Om han skall kunna verka något godt inom sin krets, ? I måste han ega sina åhörares frivilliga och odelade förtroende. Men ser en Församling sig beröfvad ena lärare, som den på. giltiga och lagIliga grunder skänkt sitt förtroende och får sig , o A påtrugad en man, som är främmande för dess önskningar och behof och endast visar sin kraft när det blir fråga att indrifva sina rättigheter, så är den egentliga grundvalen för hans verkI samhet undergräfd och han är satt ur förmåga e r MI LI:lkALaAaA 21 11 11.4 häönå? att verka, vare sig som religionslärare eller medborgare. En artikel, intagen i Upsala Correspondent N:o 25 innev. år, innehåller anmärkningar, dem en statssekreterare för Ecclesiastik-ärenderöa borde. läsa hvarje dag. Och tror väl regeringerty att församlingarne äro liknöjde, hvilken de e7bålla till själasörjare? Tror man att en mevignet af flera tusende personer med ikgiltighet ser, om dess begäran i en sak, som rörer dess vigtigaste intresse, vinner någon uppmärkssmhet eller lemnas utan allt afseende? Kan man i längden lika saklöst såra hela menigheters som enskilda Individers önskningar ? I SvArA