Aftonbladet – 6 september 1836, sida 2

———-—wQ-Qm??oN vnuo.. PPPzMO————— —— — —-— (Insändt.) ETT ORD OM BEFORDRINGAR INOM PRESTESTÅNDET. Den der öron hafver till att höra, han höre! Den som med uppmärksamhet följer tilldragelserna inom presteståndet i afseende på befordringarne, maktens förhållande mot ståndet i sin helhet, eller dess serskilda medlemmar m. m. har ofta tillfälle till de allvarsammaste och eftertänkligaste betraktelser. Innevarande år har i synnerhet företett fenomener i detta hänseende, som väckt det största uppseende, och som förtjena att något närmare skärskådas, — Man Jbar sett pastorater, som med rätta anses såsom lde fördelaktigaste i hela Sverge, flera gånger annonseras lediga, utan att någen sökande anmält sig, liksom det endast varit fråga om en ömklig Komministersbeställning ; hela församlini gens önskan att erhålla till själasörjare en förtjent man, för hvilken den haft förtroende och som både i följd af gällande lagar och sin personliga karakter varit fullt berättigad att blifva ;hågkommen , ha blifvit lemnade utan afseende, liksom om den framställda önskan endast kommit från en föraktlig individ. Vore frågan blott om en sämre eller ena medelmåttig befattning, som ej varit värd omaket af en ansökning; eller om en församling med sitt förord fallit på en ovärdig eller allt för ung person, så förtjenade dessa händelser icke någon värmare uppmärksamhet: nu är förhållandet helt annorlunIda. Hvad kan väl orsaken vara, att prestliga lägenheter, som gifva sin innehafvare en god, till och med en riklig bergning, lemnas osökta? Icke kan det vara liknöjdhet att erhålla en befattning, som skänker oberoende och sorgfri utkomst? Man är ju beständigt tillreds med tillvitelser om prestermas snikenket och snålhet? Denna skenbara liknöjdhet måste då hafva en annan grund: denna finnes och är af den art, att det väl vore vårdt att vederbörande toge något närmåre kännedom derom. När en förtjent man, som aflagt de högsta specimina, eller erhållit de högsta betyg lagen utsätter för presterlig befordran, ser sig förbigången af någon. som ligger närmare vederbörande, så intar I ges han dervid af en känsla, som man ej böj