Aftonbladet – 2 september 1836, sida 2

ee An 17. ee deltogo i Cortes — ty så kallades numera dessa församlingar. Valsättet för desse sistnämnde deputerade föräadrades efter omständigheterna. Representanterna; antal tyckes icke hafva varit bestämdt, och valråätten än beviljades, än vägrades vissa städer. Emellertid tycktes man temligen allmänt bafva antagit, att då det ansågs mnödigt, att sammankalla Cortes, erhöll hvarje kommun (concejo) en serskild tillsagelse att skicka deputerade, hvilket ej fick ske utan en sådan. Valförsamlingarne bestodo då af alla de medborgare, som bodde inom kommunen. Denna grund syntes likväl alltför vidsträckt för styrelsen; hov fruktade, att alltför demokratiska elementer härigenom skulle uppkomma, och år 1312, under Alfons XI, förändrades valsystemet i anledning af, eller rättare under förevändning af några oordningar, som egt rum vid valen. Valmansrättigheten inskränktes till magistraterna (regidorerne), hvilka ej voro flera än 24, äfven 1 de största städer. Som dessa korporationer för öfrigt reproducerade sig sjelfva genom inbördes val, hade folket ingen slags egentlig del ii -national-församlingarne. Denna konungamaktens inkräktning på valfriheten var endast förebudet till nya angrepp på nationens rättigheter. Johan II och Henrik IV bemödade sig isynnerhet, att göra sig till herrar öfver valen, och följaktligen öfver Cortes. Den sednare gick ända derhän, att ban sjelf utnämnde deputerade, och tvang valmännen att bekräfta dessa olagliga utnämningar. Cortess oförskräckta motstånd nödgade honom likväl sedermera att bevilja valfrihet och valmännens sjelfständigbet. År 1432 fordrade Cortes i Teledo bekräftelsen på en lag af Johan II, hvarigenom det föreskrefs, att valen skulle ske utan passion, utan afseende på löften, ynnest eller rekommendationer, och utan annat intresse, än folkets och statens, samt att hvarken konungen eller de mäktige skulle utöfva något direkt eller indirekt inflytande på denna angelägenhet. Samma reklamationer förnyades med ännu mera energi af Cortes i Salamanca år 1465, och den svage Henrik IV vågade icke afslå deras fordran. Vi skola nu undersöka orsakerna till denna vigtiga förändring i styrelsesättet. Det är onekligt, att Adeln och Presterskapet, hvilka i början ensamme utgjorde Cortes, icke gedvilligt, af kärlek till rättvisan eller af ädelmod samtyckte, att dela sina rättigheter och sitt anseende med tredje ståndet, utan att nödvändigheten tvang dem dertill. Mohrernes granskap var för de krisina staterna, i synnerhet för Castilien och Leon, en oupphörlig snledning till oro, äfven under de korta fredstiderna. Man insåg att det bästa medlet, att skydda gränserna mot deras anfall var, att interessera innevånarna. i landets försvar, derigenom att man gjorde deras belägenhet så lycklig och treflig som möjligt. Af sådan orsak beviljade Konungarne vissa rättigneter och privilegier åt nationens massa, med vilkor att hon skulle försvara sig. Denna rättvisa och kloka politik hade äfven den följd, man deraf kunde vänta. Den yttre fienden tillbakadrefs, och Castiliens innevånare äro ännu stolte öfver sina städers uppkomst och anledningarne till deras privilegier. Denna stolthet är billig, och man måste erkänna, att hvarken i England eller Frankrike äro kommunerne så gamla som i Spanien. Här hade folket sitt mod att tacka derför, då andia vationer måste rent af köpa dem af sina beherrskare. Staden Leon erbjuder första exemplet at en kommuns inrättande. Hon erhöll år 1020 af Konung Alfons V åtskilliga privilegier, hvaribland det vigiigaste var ait sjelf välja sina embetsmän, som skulle förvala municipal-sdminisirationen. De öfrige städerna erhullo efter hand samma fördelar. Fuero eller n Spansk sommuns karta, var egentligen ett kontrakt , hvarigenom Konungen eller Öfverherren begåfvade borgarena i en stad och det kringliggande området med åtskilliga privilegier. Dessa siöders område var ofta af en ansenlig vidd, och utom all proportion mot de Franska och Engelska städernas. Det innefattade en mängd jordsträckor, som voro underkastade municipalitetets jurisdiktion, utom vissa egor, bestämda till embetsmännens underhåll och andra utgifters bestridande. Konungen utnämnde i hvarje stad en öfverhetsperson, hvilken borde uptaga de vanlhga skatterna, och vaka öfver ord