Aftonbladet – 30 augusti 1836, sida 2

HVAD ÄR MODERATION?: Detta ord hör till de många, som ofta användas, men för hvilkas betydelse man sällan gör sig reda. Om man ej kan bestrida ett factum eller sanningen af ett omdöme, eller rättigheten till dess fällande, så ropar man åtminstone, att den, som framställt det, brustit i moderation. Detta ord är en sak, förträfflig att afklippa hvarje knut, som man ej vill eller kan lösa, att stympa hvarje obeqväm rättvisa, som man ej kan förneka, rådbråka hvarje reform som man ej rent af kan afslå, och tillklippa den efter eget sinne så knapp och behändig, att den ej skadar egna fördelar eller tillskyndar några öfverdrifna åt motståndaren. Det är i synnerhet i det officiella språket, som det flitigt användes. Man hör icke folken serdeles tala derom; man hör dem icke mycket yrka på moderation i styrelsernas godtycke, moderation i embetsmäns tröghet, falhet och lycksökeri, o. s. v. An mindre hör man dem begära moderation i styrelsernas liberalitet och aktning för deras rätt, moderation i deras sparsamhet och samvetsgrannhet vid statsmedlens användande, moderation i embetsmännens tjenstenit och ansträngningar, moderation i domarenas oväld och skarpsynthet, mederation i statstjenarnes blygsamhet och ringa anspråkslöshet m. m. Men deremot hör man ordet så mycket oftare i de loyalas mun, för att nedtysta någon anmärkning af en representant eller publicist, någon begärd upplysning, någon fordrad redogörelse, något förnuftigt skäl för motståndet mot en tidsenlig förbättring i statens institutioner, mot gamla missbruks upphäfvande, mot nyttiga anstalters införande o. S. Vv. Undersökom då ett ögonblick, hvad detta ord verkligen har att innebära, och om det, rätt användt, verkligen endast är en hake att åternålla tidens hjul i sin fart, icke ett medel att påskynda den och rigta den till sitt verkliga mål: samhällenas utveckling ochi mensklighetens lycka. Ordet moderation betyder måtta, saktmod, hofsamhet; det betyder således en dygd, och dygden kan aldrig vara menlig för det goda ändamålet. Saken upplyses likväl bast genom några exempel. Om sålunda en representation eller någon individ inom en sådan yrkar någon åtgärd, enlig med den sanna statskonstens eller statsekomomiens grundsatser; om han fordrar en billig inskränkning i utgifterna, en rättvis fördelning af skattebördorna, näringsfrihet, ytwranderätt, förståndigä lagar, en rättvis skipning deraf o. s. v. så innehåller denna fordran i och för sig sjelf intet fel emot moderationens grundsatser. Ett sådant begås först då, om han i ordalagen tillåter sig yttranden, som genom deras bitterhet förnärma eller genom deras osanning våldföra personers ömtålighet eller goda namn och rykte. Han felar då i sättet, ehuru han har rätt i saken. Men de, som af detta fel i sättet hemta en anledning att motverka det goda syftemålet, erkänna de icke i och med detsamma, att deras individuella fåfänga eller egennytta står hos dem i främsta rumunet, att ett knappnålsstyng åt henne är dem känbarare, än det sår, hvaraf staten, rättvisan eller sanningen lida, att uppfylJandet af dessas fordringar icke af dem betraktas som en pligt, utan som en nåd, hvarom mar måste bönfalla, och göra det i den bön fallandes vanliga ödmjuka språk ? Hvad begrepp skall man då fatta om deras rättsoch pligtss känsla, om deras åsigter af sitt kall och af samhällets ändamål? När sättet är för den så mjoket, huru liten måste då icke saken i deras ögon vara! — Det samma gäller om författaren eller publicisten; om hvar och en, som förer det allmännas eller sin egen talan. Om man måste ogilla framställningens hårdhet, om man må