Aftonbladet – 25 augusti 1836, sida 3

de och den lilla anstrykning af verldsman jag eger, för att gifva den ankommande camaristan ett begrepp om mina landsmäns artiga sätt att vara, då jag helt oförmodadt befann mig inför Kejsarinnan. Jag hörde mig tilltalas på Tyska af en mild och ren stämma, och jag var så förvirrad, att jag var nära att svara på Franska ; ty på mma läppar sväfvade de ord, som voro bestämda för camaristap. Jag befann mig midt emot cn blomstrande och skön fruntimmersgestalt, klödd 1 en enkel svart klädning, med benadt hår, och stödjande sig med ena handen på ett berns skuldra, hvilket stod bredvid henne, och smög sig intill henne. I fonden såg jag, med half blick, ännu ett fruntimmer, detta hofs Mondekar. Kejsarinnan frågade mig mycket om min hemort, om min hitresa, och slutligen hvad jag tyckte om Portugal. I mitt svar y:trade jag, bland annat, att fastän jag icke tyckte om Portugals kamst, var det likväl omöjligt att icke beklaga, att detta sköna land vant ett rof för så många skakningar, hvars bedröfliga följder ännu icke äro utplånade. Det gläder mig, svarade . Kejsarinnan med elit veraodigt leende, att Portugal behagar er; detta land har väl mycket lidit, men dess sår skola läkas med tiden. Då Kejsarinnan frågade mig, om jag var bevandrad i Portugisiska språket, gaf jeg ett nekande svar; men yttrade min förvåning, att Kejsarinnan så väl tzlade Tyska. Jag vet icke, fortfor jag, hvarföre jag trodde, att E. M:ts modersmål skulle vara Fransyska. — Ack nej! svarade hon, det är Tyska; äfven min dotter förstår och talar Tyska. Mitt barn, räck berrn din hand.? — Värdigas tillåta mig kyssa den! inföll jag. Den lilla prinsessan, ett täckt bran, med stora uttrycksfulla, .: bruna ögon, som glänste så oskyldigt, och hvilka likvär voro genomträngande och allvarsamma, liksom en fråga till ödet, hvarföre hon befann si g här och icke 1 Rio Janeiro, mottog rodnande denna hyllning. Då jag sade, att prinsessans drag egde mycken likhet med kejsarens, så mycket jag kunde döma af de porträtter jag öfverallt sett i Lissabon, svarade Kejsarinnan med ett förtjusands leende: Verkligen! ni skall ännu bättre kunna döma om detta barns likhet med honom, sedan ni betraktat denna målning, det mest träffande porträtt, som finnes af Kejsaren. I Med dessa ord vände hon sig till den del af rumrnaet, der soffan stod, och der jag redan förut med halft öga upptäckt tvenne stora taflor i förgylda ramar, sårat genast igenkänt hvilka de, föreställde. En ung vacker mam var den andra. Jag kunde icke afhålia mig att, sedau jag sett på Kejsaren, kösta en blick på honom. Huru ungdomligt blomstrande måste han icke hafva varit, denne olycklige, men nu så bleke August! — Min broder, — sade Kejsarinnan med låg röst; det var icke nödigt; jag visste det förut. Hon uvllät, att jag betraktade porträtterne en lång stund, under hvilken icke ett ord yttrades af oss. Slutligen trädde jag tillbaka, och frågade, om H. M. icke hade något uppdrag att gifva mig till Tyskland. — Kejsarinnan yttrade, att hennes mor i detta ögonblick säkerligen var på resan till Sverige, för att i Stockholm besöka sin dotter, Kejsarinnans syster. Stockholm och Lissabon , — sade jag — Sverige och Portugal! — Eders Maj:t täcktes förlåta, om jag anmärker motsatserna uti dessa ord. — Och först Rio, sade Kejsarinnan leende — ja! vi systrar hafva ett ganska olika äde! Efter detta samtal, som varade en half timma, gjorde Kejsarinnan en nådig bugning och drog sig tillbaka. Den dam, som jag hittills sett i bakgrunden af rummet, följde mig med mycken artighet till dörren, der markisen af Rezenda åter emottog mig. Ganska tillfredsställd, och med en känsla af saon och irnerlig hyllning för dess invånare, lemnade jag palatset. T RK aäÄnetnamtömnAnAl LÄ. LEtfokp sf FP