Aftonbladet – 25 augusti 1836, sida 3

gerna äro försedda med prydnader och gallerverk, hvilka man icke ser på andra ställen; de vilda och dystra gestalterna, blandade med många svarta, samt det beständiga ljudet sf mulåsnae-karavanernas klockor, hvilka genomtränga denna del sf staden, tillika med deras förares rop, hvilket ljuder såsem en i öknen försmäktandes jemmerrop, och mycket mera dylikt skall rättfärdiga mitt påstående. Nu är man nära fältet Santa Martha och Andalusiens Chafariz, hvarest de vagnar, som plaga afgå till Spanien, bruka samlas, och man upptäcker oförmodadt emellan trädgårdsmurar och hyddor ett ensamt stort och skönt palats, med stor portal, balkonger och statyer, belägel invid en trädgård, 1i hvilken träden höja sina kronor öfver den böga mur, som omgifver åetsamma. Tvyenne skildtvakter gå af och an utanför porten, och tiggare och hundar Jägrsa sig i mängd under portalen; ty palatset skulle icke stå på Portugisisk jord, om dessa sednare icke funnes i dess omgifningar. Här bor Don Augustos syster, och Don Pedros gemål, JoIsefinas intressanta sondotter, sedan hon i flera år på sin sköna, reva och-tyska panna burit ett rikes krona, hvars vidd är större än hela Europa. Och hvilket rike!;— Med sina diamantberg, sina guldströmmar, sina ormar och sina jättelika fjärilar, hgger det för de flesta Tyskar så aflägset, som feeverlden. Brasilia! detta namn klingar som en dyrbar hemlighet, som Paradisfogelns rop, hvilken i den azur-rena luften väger sina fjädrar, som det tysta hväsandet af en sammanrullad. Anakonda , som en till ton förvandlad solstråle från Eqvatorn. — Brasilia! -— Man hör aporna skratta i de åldriga skogarna, Mangolian rör sitt tjocka löf, och Palmerna susa; men vid detta namn är äfven fästadt Negrernes jemmer, hvilka afstraffas med piskan, och sockerrörens rassel, som de under svett och tårar odla, samt mycket annat, som den unga kejserliga Enkan bättre torde veta än vi. Säkert var det icke hennes skull, att detta förtrollade rikes krona sönderbröts på Don Pedrös hufvud. I sim mest blomstrande ungdom såg hon sig prydd med ett kejserligt diadem och steg om bord, såsom en afundad brud, för att emottagas af den största Amerikanska monark, en ung, älskvärd man, hvilket Don Pedro i sjelfva verket var: hon tog kosan utföre Rhen, för att öfver hafven segla till sitt nya fädernesland. Don Augusto följde sin syster, till hennes tröst och sitt nöje, och jag frågar, om man kan tänka sig ett lyckligare syskonpar, än dessa båda den tiden voro? Båda unga, sköna och glada, omgifaa af den högsta rangens förtrollande glans; — hon, en kejsares brud, och han, en yngling, full af lefnadslust och begär att se det underland, hvarom han redan som gosse så ofta hört talas. Något sednare, och äfven åt konom var en thron: beskärd; — en drottning friade till honom, likasom en kejsare friade till hans syster, — och nu? — efter så få år, — elter så få dagar!... Jag hade redan varit flera veckor i Lissabon, innan jag anhöll om företräde ho: enke-kejsarinnan. Jag skulle hafva gjort de förr, om jag ej fruktat att nödgas underkasta mig ett ganska strängt ceremoniel, och detta var förnämsta orsaken till mit dröjsmål. Jag hade hittills sett Kejsarinnar blott i glansen af de stora hoffesterna och vic andra högtidliga tillfällen; — och så mycke jag då på afstånd hade beundrat hennes inta gande väsende och henmnes vanligt nedlåtand blick, så var likväl densamma elltid åtföljd a ett vördhadsbjudande majestät. Jag begaf mig temligen sent till Santa Martha för att betyga Kejsarinnan min vördnad. Hen nes kammarherre, markisen af Rezenda, motto mig i palatsets nedra våning med den artighet hvilken gör de förnäma Portugisarnes sätt a vara så älskvärdt och angenämt. Han förd mig uppför trapporna, som voro hvarken stor eller präktiga, och lemnade mig i ett förmak Kvars stora enkelhet och gammalmodlga inred ning väckte min förundran. Nu, tänkte jag sedan markisen försvunnit, taga ceremoniern sin början. Säkerligen befinner jag mig i nå Igon camaristas förmak, till hvilken markisen I glad att blifva af med mig, skall öfverlemna mig Denna eamarista skall föra mig till en hofdam och denna till en camereira mör, någon du I queza, och denna skall hafva den nåden att sä lan mv dat Heannec Kaicoerliga Maiectst ala