Aftonbladet – 17 augusti 1836, sida 1

I ken godhet och visst icke förijenat att af Lund. berg bemötas med otack. Det enda, som hor , Jej kunde nöjaktigt redovisa för, var den ena a guldringarna, som Hybinette samma dag nyttja ,. på fiogret och vid sitt bortgående, i ett vittne: närvaro, lagt ifrån sig hemma. Men Lundberg förmenade, att: Hybinette tappat denna ring i tvättskålen då kan på morgonen tvättat sig, och att Lundberg endast derutur upptagit samt jförvarat den i afsigt att åtsrställa densamma vid vllfälle. Nu uppträdde fru Kevitz, ett åldrigt, allvarsamt fruntimmer, klädd i stor hatt och slingkappa. Allt hvad om hennes delaktighet uti stölden från Hybinette blifvit berätiad:; vore en infam dikt. Lundberg hade under föregifvande att vara Barnmorske-elef, fått bo och vistats hos Kevitz omkring fjorton dagars tid, derunder hon varit upptagen af sömnad och andra för hennes kön och ålder passande sysselsättningar. Om Moberg, som stundom brukade hesöka fru Kevitz, gjort opp någon plan att varra Hybinette, kände fru Kevitz ej. Att han gifvit Lundberg namnet Jansson, hade fru Kevitz väl hört, men visste ej anledningen dertill. Hybineite hade kommit till Kevitz, i följd af en biljett från Moberg, och Lundberg eller Jansson flyttsde kort derefter hem ull Hybinette. Några gånger hade fiu Kevitz sedermera besökt Lundberg, som derefter brukat hatt och kallat sig mamsell, men om hon stulit eller haft för afsigt att stjäla från Hybinette var fru Kevitz obekant. Tenngjutaren Moberg, en liten frocig, jovialisk figur med: lidiga ögon, krokig väva och rödbrusig by, infann sig i Kämners-Rätten, försedd med ett par spetsiga mustacher och ett väldigt pipskägg. Han hade varit militär och var nu afskedad, men försäkrade, med handen på bröstet, att han skulle förblifva krigsman til sista blodsdroppan.? Om Hybinette och Lundberg hade Moberg en egen historia att förtälja. — Hybineite, en gammal god vän och bekant till Moberg, vari sitt enk—lingestind mäkta intagen af giftastankar, och såg sig om efter ett godt parti. Moberg, som hört, att det i Markums Socken skulle finnas en flicka, Carolina Jansson, dägelig under ögonen och derjemie arfvinge till 30,060 R:dr, trodde sig göra Hybinette en reel tjenst, då han gaf honom anvisning på henne. Hybivette förklarade sig nöjd med förslaget och anmodade Moberg att resa ut till Markum för att fria för honom till denna foreställda person. Då var lyckan Moberg gynnsam, ålminstone efter hvad han sjelf i början trodde. Han träffade hos fru Kevitz pigan Lundberg, som lärer ha en alldeles otrolig likbet med Carolina Jansson; och då Moberg endast en gång tillförene som hastigast sett denna sistnämnda, var det ganska förlåtligt att Moberg misstog sig om person, i synnerhet då Lundberg, vid hans förfrågan om hon ej vore Carolina Jansson från Markum, svarade ja och äfven höll god mm, då Moberg började framföra Hybinettes önskan att göra bekamtskap med henne. Bedrägeriet var såleds hel: och hållet Lundbergs ensak, och Moberg narrad likaväl som Hybinette. Att denne sedermera förlotvat sig med Lundberg hade Moberg äfven fått veia, men ej funnit, att saken vidare angick bonom. Att Lundberg slutligen bestulit Hybinette vore Moberg ganska okärt, men angick honom lika litet som deras kärleksaffärer. Lundberg vidhöll sin utsago, att Moberg varit den, som förledt henne att antaga namnet Jansson. Angående frieriet och förlofoingen ville Lundberg icke närmare redogöra, men hennes förklaring, att Hybineite sjelf satt dem ena af henne innehafde ringen på hennes finger, samt det förtroliga du, hvermed hon under målets handläggning, så ofia tillfälle gafs, gjorde sig ett nöje att tilltala Hybinette, utvisade åtminstone, att Lundberg icke ville motsäga Mobergs uppgifter. En mängd vittnen hördes härefter. Tvenne mamseller, boende i samma hus, som Hybinette, intygade: att de, den dag stölden, enligt hans anmälan egt rum, sett flere personer, under hans frånvaro ingå ull Lundberg, hvaribland fru Kevitz och Tenuugjutaren Mobergs piga. Dessutom hade en äldre qvinsperson och en karl med bruna sammetsbyxor en stund upnok og KARA FA Cadanrn Alla LL. 2. oo 00h