Article Image
Han berättar mångfaldiga exempel för att styrk denna sats, af hvilka vi här anföra följande: Ei fruntimmer 1 Paris vid namn Shorigny, 29 å gammal, angreps för 2 år sedan af hysterisk åkommor. Det 23 dygnet sedan hon insjukna möttes läkaren vid sitt besök af den underrättel sen, att hon dödt om natten. Han undrade mycke: derpå, emedan han aftonen förut had: funnit henue bättre an vanligt. — Han lät för: sig till henne, för att sjelf öfvertyga sig om s2ken, och då han tog likklädet af henne, mårkte han, att ansigtet val var mycket blekt och läpparna utan färg, men att ansigtsdragen alldeles icke hade förändrat sig Munnen stod öppen, ögonens eld var slocknad, pupillen mycket stor, och skenet af ett ljus verkade ingen förändring på den. Någon värme kunde ej kännas i kroppen, men den var dock icke så ksll och slapp, som ett lik plågar vara. Han återkom nästa dag för att se liket ännu en gang före begrafningen. Då han fann att det icke var alldeies kallt, betalde han att kistan icke skulle få slås igen, förrän spår till förruttnelse hade visat sig. Han fortsatte nu 1 fem dagar sina observationer; vid slutet af femte dagen märkte han en svag rörelse på klidet, hvarmed liket var öfverhöljdt. — Två timmar derefter märkte hau, att den ena armen hade dragit sig krokig utan att någon rört vid den, efterhand började hela hket röra sig och det blef snart icke mera tvifvel underkastadt, att ett skendodsfall här hade egt rum. Ögonen öppnade sig; sinnenas bruk återkom, och patienien blef slutligen a!ldeles återställd. — Detta var en ovan!ig händelse, men den är fullstärdigt hekräfiad tll sin riktighet, och fruntimret lefver anvu. Det är lycka att vi här i Sverge ändthgen kommit till det förnuftiga bruket, att icke begrafva någon, förr än förruttnelsen gifver sig tydligt tillkänna, så att någon skendöd här sällan kan komma i fråga; men i Tyskland och i synnerhet i Frankrike, der begrafningen oftast sker dagen efter dödsfsllet, huru otaligt många måste icke der hafva vaknat i grafven, och blifvit utsatta för de ryshga qval, som den hopplösa föreställningen, att utan räddning vara på detta sätt för alluid skild från de lefvandes antal, måste förorsaka, innan förskräckelsen eller qväfring hunnit göra slut på det återvaknade medvetandet! : a

13 augusti 1836, sida 3

Thumbnail