Aftonbladet – 13 augusti 1836, sida 1

De skrifiställare, som tala illa om och hata demokratierna, grunda vanligen sina åsigter på de exempel, historien framställer af demokratierne, och förespå merendels i sin vishet, att vår demokratiska republik, till följd af vissa bestämnda lagar för den politiska rörelsen, måste gå igenom den historiska cyklen från en monarki till republik, från republik till despotism, och från despotism återigen till -monarki. De förutsäga väl icke precist, att vår republik kommer att åter blifva Brittisk monarki, hvarmed vi började; men att om dess orbita började i Taurus, så måste den gå igenom alla himmelstecknen, till dess den åter kommer tillbaka will Taurus. Det är på deita sätt, som skrif.ställare af en viss politisk skola profetera om demokratien. Hvad som en gång varit, måste återkomma. Men hvaraf är väl denna förmodade lag för politisk nodvändighet sammansatt? Månne af några oundvikliga tendenser i menskliga naturen, hvilka icke kunna förändras genom tiden, eller af dessa intellektuella, moraliska och sociala förändringar, som tiden åstadkommer? Nej, visst icke; intet af allt detta får bafva något att göra med denna enkla nödvandighetslag, och anses icke af ringaste vigt i räkningen. Om dessa visa skribenter likväl vårdade sig om, att en gång lägga ifrån sig de historiska folianterna, att träda fram ur de förflutna tidehvarfvens multnande hvalf och skåda menuniskonaturen i solskenet af moderna tiders inflytande, så skulle de få se en ny lag af politisk nödvändighet i full verksamhet. Dea gamla lagen, :om en sådan verkligen fanns, var gjord af menskliga passioner, som hade herraväldet öfver menskliga intelligensen. — fen nya lagen är grundad på intelligensens dvervälde. Hade de gamla republikerne bestått af en uppfostrad och, bildad demåokrati, så hade de varit så organiserade att de egt bestånd ännu 1i dag; men emedan de bestodo af några få med: uppfostran och bildning, och för öfrigt af en rå och okunnig mängd, så voro de på sin höjd oligarkier, hestandigt skakade eller ievolutionerade genom pöbelns vä!de. Kunskap är makt; och den har det stora företrädet, att leda ett folks fysiska. kraft till förvärfvande af dess naturliga och sociala rättigheter, och att grunda det styrelsesystem, som befordrar det största goda för det största antalet. Kunskap, då den blott eges af några få, kan sällan verka till fördel för den okunniga mängden, emedan mängden icke kan inse dess värde, äfven då af kunskapen göres ett patriotiskt bruk, och den icke blott användes till fördel för den, som deraf är i besittning. Vi hafva icke utrymme att inlåta oss i bevis för dessa satser, genom en analys af de gamla repubhkernes. bistoria; men det är en sats, som nästan bevisar sig sjelf, att ett folks upplysning och bildning måste gå i bredd med dess politiska makt. Vi påstå således, att uppfostran, spridd till alla, är den enda säkra grundvalen för en demokratisk republik. I hvilken annan styrelseform. som helst, kan folkuppfostran anses blott såsom em arkitrav, en prydnad på byggnaden; men i en republik är det sjelfva hörnstehen, och den väsendtliga grunden för dess varaktighet. Det är således tydhgt och klart, att ingen slutssts kan dragas från de gamla republikernas öde, i hvilka allmän. folkuppfostran var okänd, emot varaktigheten af vår, der en sådan uppfostran är införd, och har den lycklisaste fortgång. Vi veta ganska väl, att vår. republik icke hade sitt ursprung i en allmänt utbredd odling hos folket, utan i ett jemförelsevis ringa antal upplysta mäns sinnen; men man sckte betryggae dess varaktighet genom åtgärder for utbredande af allmän uppfostran, och på detta sätt har, hvad som att börja med var ett högsinnadt försök, blifvit en sublim verklighet. Och hvad kan väl sätta dess tillvaro i fara? Vi tveka icke att yttra, att den enda orsak vi kunna upptäcka; som skulle kunna åstadkomma denna verkan, vore att folket hos oss, (hvad man knappast kan föreställa sig såsom möjligt) återginge till ett tillstånd af okunnighet, eller också att allmänna undervisningen icke kunde hålla lika steg med befolkningens tillvext. Vi kunna väl uppgifva två eller tre serskilda ech nära liggande orsaker; hvilka somliga alarmister föreställa såsom, redan varande i fiendtlig verksamhet; men vi tro att de alltid komma att blifva kraftlösa, såvida den förutnämnda ena, mest