Aftonbladet – 10 augusti 1836, sida 3

Å JaUdiä adl LILCAL Pa CH 1 JAÄTCUTIO ULLA UIAINC brochyr. Det är icke troligt, att en skriftställa re med så mycken lärdom och skarpsmnighet som författaren till nämnde brochyr röjer, skulle på allvar vilja yrka en sats, hvars orimlighet ådagalägger sig sjelf. Man har derföre också förmodat, att han endast velat skrifva en parodi på Du Pus namnkunniga DVorigine des cultes, hvari desne söker bevisa, att alla religioner, kristendomen icke ens undantiageu, ej äro annat än det personifierade solstymet. Kanhända har han äfven med denna snillelek velat åskådliggora, huru man med beläsenhet och dralektisk förmåga är i stånd att till evidens deducera äfven den solklaraste oriktighet. Det vissa är emellertid att brochyren, både ge nom sin titel och den talang hon ådagalägger, gjort mycket uppseende, och hör ull dagens märkvärdigheter, hvarföre några utdrag derur icke torde vara ovälkomna. Napoleon Bonaparte, säger förf., om hvilken man talat och skrifvit så myeket, har aldrig varit till, han är blott en allegorisk person. Han är den personifierade solen, och vårt påstående torde anses riktigt, då vi bevisa att allt, hvad som är sagdt om Napoleon den store, är låradt från denra stora stjerna. Lå:om oss derföre su mmariskt betrakta, hvad man berättat oss om den namnkunniga mannen. Man säger: att hans ramn är Napoleon Bonaparte, att han är född på en ö i MedelI hafvet; att hans moder hetat Leetitia, att han haft tre systrar oeh fyra bröder, af hvilka sednare trenne voro konungar; att han haft tvenne hustrur, hvaraf den ena födde honom en son; latt han haft sexton af sitt rikes marskalkar under sig, hvaraf tolf voro i akuv tjenstgöring; att han gjort slut på en stor revolution; att han segrat i Söder, och gått under i Norden; att han slutligen, efter en regering af tol: år, hvilken han begynt då han kom ifrån Orienten, försvann i den vestra oceanen. Det återsiår således att veta, om icke dessa serskilda uppgifter äro tagna från solen, och vi hoppas att hvar och en, som läser denna afhandling, skall blifva öfvertygad derom. För det första vet hvar och en att solen af skalderne kallades Apollo; men skilnaden en:ellan Apollo och Napoleon är icke stor, och den skall bli annu mindre, när man går tillbaka till dessa namns betydelse och ursprung. Det är afgjordt, att ordet Apollo be.yder ödeläggare, och Grekerna tyckas ba gifvet solen detta namn i följd af den skada han tillfogade dem vid Troja, hvarest en del af deras här omkom genom den utomordentliga hettan, och den derpå följande pesten, som man ser af Iliaden. De Grekiske skaldernes lifliga inbillningskraft förvandlade solens strålar till brännande pilar, som den förtörnade guden sköt öfverallt, och som skulle hafva ödelagt allt, om man icke frigifvit Chryseis, dotter till solens prest, Chryses. Solen ksllas derföre förmodligen denna gång Apollo; men hvad som än måtte hafva varit orsaken till detta namn, så är det likväl säkert, att det betyder ödeläggare. Nu är ordet Apollo detsamma som Apoleon. Te komma beggeaf Apollyo eller Apoieo, tvenne Grekiska verber, som betyda förhärja, döda, tillintetgöra, så att om vårt århundrades hjelte hette Apoleon, hade har samma namn som solen, och svarade mot hela detta namns betydelse, ty man skildrar honom såsom den största menskliga ödeläggare som någonsin lefvat. Men han kallas! Napoleon, och följaktligen eger hans namn en begynonelsebokstaf, som felas solens. Ja, det har icke blott en bokstaf, utan till och med en stafvelse mer, ty på de inskriptioner man öfverallt finner i Paris, och serskildt på kolonnen å Vendöme-platsen, skrifves denne föregifne I bjeltes namn, Neapoleon. Denna stafvelse är likväl Grekisk, likasom det öfriga af namnet, ty på Grekiska är nä eller nai ett affirmativum, och svarar ungefär emot verkligen, sanrerligen, hvaraf iöljer att Napoleon betyder: verklig ödeläggare, verklig Apollo. Han är således obestridligen solen.? Men huru förhåller det sig med hans öfriga namn? hvilken relatif betydelse kan väl ordet I Bonaparte hafva till dagens stjerna? Då detta ord betyder god del, måste det hafva någon I hänsyf:ning till solen och dess verkningar, dag l och ljus i motsats till natt och mörker; det är Ormudzs och Ahrimans rike, ljusets och mörkrets, de goda och de onda andarnes rike, och om dessa sednare brukade man fordom imprekationen: Abi in malam partem! Då man mad mala narto täöretad märkret macte man s