hvaraf åtskilligt, såsom ofvan nämndes, väckt undran och missnöje hos många Norrmännens verkliga vänner; — nå, upprepa vi, hela Svenska allmänheten härigenom tydbgt och bestämdt. får se och sfvertyga sig, att alla dessa yrkanden endast äro klara och oafvisliga följder och korollarier af Föreningsfördraget, hvilket icke blott. SveaskaRegeringen godkänt utan äfven Svenik,s Folkets egna Ombud och Fullmäktige, Rikets Ständer, genom Riksakten formligen antagit och underskrifvit, huru skulle då vidare något missnöje vara möjligt, eiler if.ån det ögonblicket kunna uppstå öfver dessa yrkanden? Svenska allmänheten är visst icke så orättvis, att den med missnöje kan se Norrska Stonthingets fordringar, då dessa icke gå ut på något annat, än att den separerade, oberoende och jemlika ställning, som är Norrige genom underhandlingarne och fördraget rörande Förenimgen verkställigheten uppfyl:es. Derutaf att Svenska vapnet blifvit placeralt på Norska myntet, ock likaså deraf att Norska färgerne blifvit igsatta blott uti ett hörn af umonsflaggan, har Svenska Folket visst icke föreställt sig ega någon supremaii öfver det Norska; och då Föremngen eller Unionen, sådan denna fördragsmessigt är uppgjord, blifvit baserad på en fullkomlig jemnlikhet emellan begge rikena, så kan också visst ingen tänkande Svensk förundra sig öfver -att Norska folket och dess representanter önska se denna jemnlikhet jakttagen uti de yttre symbolerne af Unionen; huru småaktigt och barnsligt än detta yrkande vid första anblicken kan förefalla dem; som ha den vanan att aldrig se på sjelfva grunden och väsendet af sakerna invan de rusa åstad att yttra sig. Betraktar man. åter. saken i sitt sammanhang och i sitt .väsende, så är den alldeles icke så obetydlig; ty både ha Norrmännen rått att fordra, att dep fullkomliga jemnlikhet, som, genom Fördragen och Riksakten, är dem formligen tillerkänd de jure, äfven de factö i de yttre symbolerne af deras national:exisien5 respekteras och erkärines; och för det andra måste alla Europas folk; hvilka icke känna hvarken Kounventionernaä; Norska Grundlagen eller Riksakten;, . utan endåst ha tillfälle att se symbolerne eller unionsflaggan och Norska myntet, deraf ledas till den föreställning att Norge befinner sig vill: Sverge i en subordinerad: position såsom ett slags lydland; och ingen lärer undra på att denna föreställning är sårande och humilierande för Norrmänven, då traktaterne. försäkrat Norge rangen af ett sjelfständigt och oberoende rike. På ett annat ställe utvecklas samma sats, angående föreningens beskaffenbet, med historiska exempel: T Sverges historia saknas icke exempel af Unioner, analoga och i det närmaste lika med den Umon som 1814 tillvägabragtes emellan Sverge och Norge. Emellan Sverge och Polen existerade till ex. under Sigismund en slik Union, så att begge rikena hade samma Konung, ehuru de i allt öfrigt voro fal;komligt åtski!jda och oberoende af hvarandra. Och emellan Sverge och Hessen, unoder Fredrik den I, egde likaså en dylik förenieg rum, eller att Laudtgrefven af Hessen och Konungen af Sverge vero förenade i en person, men att Hessen och Sverge voro ingenting mindre än förenade. Med detta slags Union har ock den så kallade Föreningen emellan Sverge och Norge 1814 den närmaste likhet. Ty denna Förening bestod egentligen deruti att Konungen af Sverge också blef Konung i Norge; men sjelfva Staterna eller Folken kunna visst icke sägas ha derigenom blifvit förenade; tvertom bibehållas de genom fördragen fullkomligt separerade och oberoende af hvarandra. Denna jemförelse är upplysande, ehuru ej fullkomligt adequat, och vi hafve derföre ansett den, tillika med det ofvan anförda, förtjena att citeras ur Argus, afskildt från det öfriga, hvaruti Argus på ett icke otydligt sätt låter framskymta, att han anser föreningen, sådan den är, för snart sagdt ett oting, och mera för en metafysisk idge, än något verkligt samband mellan de båda folken. Man bör dock ej glömma, att ganska många gemensamma iatressen finnas, och att ett mäktigt ömsesidigt stöd för bådas sjelfständighet ligger deruti, att båda rikena i försvaret mot vttre fiender utgöra ett helt; och