Aftonbladet – 5 augusti 1836, sida 3

lemnat till årets exposition; man vet hvarken hvar man skall börja eller sluta; vi: leta rhop vår kära skolungdom, och man får sannerligen ha ögonen uppe efter piltarne, under stolar och bord, i sängar och skamvrår ; en håller encbok i hand, en annan roar sig med att fästa en påpperslapp på sin kamrats rygg, en tredje att väcka en, som somnat från alltsammans, genom att kitla honom på läpparna. ollt detta är framställdt med en liflig och interesserad imaginstion något hvar känner häri igen ett eller arvat, och man fängslas af denna bild rån barvaårev. Men man får icke länge -ba . den odelad, ögat faller på en grupp der borta vid. fönsbet, det är den mest belysta och fr-mstående purkten på taflan, så au man omöjligen kan helka öfver den. Det är skolmor sjelf och en annan Winyåkersqvinna, som hålla på att smörja sg med den blanka kaffeparnans biunperliga ivrebill, lyckliga, ... förtroliga! Deona sen är utförd med samma intresserade faderskärlek. — mean tycker sig känna frukten af det kosthga cichuriekaffet, och den skurade paunan blinkar så förforiskt; ... man glöremer både pappersdra kar och skolepiltar. Stannar man ett egonblick längre qvar, och börjar se sig litet ynerhrare kring i gummeans boning. så får man kölla på vill evig tid med allt ?multom som der befinner sig, och sjelfva kaffekannan blir nu i sin ordning bortglömd. Här ha vi en hylla med alla möjliga sorter husgeråd och kökscedskap, här en gansmalmodig salstlocka med: vederbörlig gök, derbredvid ett kåp, ytterligare en Fur med sin grönsiska i fönsterposten, en stol med alla skolbarnens utanplagg, skinnbibrämade mössor och vantar, porträatter af den kongliga familjens medlemmar, uppklistrade på väggen, och :ud vet allt hvad, samt och synnerligen utfördt sllid med samina intresse och omvårdnad. Hr E. skulle här haft ämne för åtminstone tre taflor, och hvar och en borde blifvit intressant. Såsom nu skett, är visserligen det ena som det andra för sig ganska godt och bia, men den första tankan har blifvit utspädd, man får så till sagandes ingen riktig smak på den. Hvad här är sagdt om Wingåkersskolan, gäller äfvenledes om hans förtviflade årtist. Hr E. kan dock koncentrera sig; det har ban ådagalagt i andra taflor vid denna exposition, och bans kompositioner ega då merändels ett ingalunda vanligt värde. Hans afsked vid en utvandring från Dalarna innefattar en helgjuten ganska poetisk idd, hvars intryck på åskådaren icke störes af några obehöriga eller hopade ac-: cessoirer. Lika mycken, om ej ännu mera uppmörksamhet förtjepar bans Dalflicka, som forer en bock till betet. Bocken tycks ha varit gensträfvig och icke velat följa med, hvarpå flickan, såsom en sed är i Dalarna, i hast gjort en krans af kålblad och hängt om halsen på det bångstyriga kreaturet, samt derefter klifvit sjelf grensle öfver dess rygg för att skjuta på. Bocken sätter hufvudet ned i bröstet, för att nafsa tag i den aptitliga kålkransen, och låter sig sålunda blindt och mekaniskt drifvas fram af den lilla ryttarinnan. Denna hjertans roliga kavalkad föreställes just i det ögonblick bocken skjuter in genom den halföppnade grinden. Straxt nere, bakom ängen, utbreder en elf sin spegelklara yta, och på andra sidan om vattnet ser man en fjelltrakt i denna violetta dager, som är bergsland egen. Ötver det hela skimrar aftonrodnaden. Allt är här osökt och enkelt, och förenar sig till en erda bild; men denna är en af så mycken osku!d,. naivetet, frisk landtlighet, att det gör en glad i hågen att beskåda den. Man skall trohgen kunna uppleta några partiella brisier, så väl här som annorstädes, men wi hafva icke haft sinne derför på denna tafla. Af de taflor, Hr Berger inlemnat, anmärka vi isynnerhet en utsigt på Stockholms ström och ångfartyget Gylfe; passerande Kalmar sund Denna demi-teinte, hvari de olika grupperna af I K fartuvg AA stR TRA RN