Aftonbladet – 5 augusti 1836, sida 3

1836 ÅRS SALONG. Andra Årtiketn. Herr Sandberg hade inlemnat tolf taflor, di flesta smärre porträtter, alla utförda med der mjuka och saftiga pensel, som är Hr S. egen af de öfriga voro tvenne historiemålningar, Gustaf I:s iniåg i Stockholm 1523, och Gusta Wasa vid HRankhyttan. Hvad det förra a dessa stycken beträffar, vilje vi först och främs anmärka, att sådane ämnen, som det Hr S. här behandlat, höra till kanske de svåraste uppgifter en historiemålare någonsin kan föreställa sig att lösa; och då vi äro långt ifrån at vilja påstå, det Hr S. icke varit detsamm: vuxen, är det vårt omdöme, att han behandla saken nog legerement. En folksamling, en pro. cession, ett intåg, äro 1 och för sig sjelf fögs politiska mojenger för en historietafla ; en hög:e betydelse kunna de naturligtvis endast vinna genom den poetiska karakter, glädjens eller sorgens, enthusiasmens eller raseriets, man förmåi att i den lägga, och detta måste allid bhivs svårare i samma mån de, som sagdt är, i och för sig sjelfva sakna all verklig poesi. Vi se en brokig massa af riddersmän, knektar och borgare, qvinnor och barn, Gustaf, med bortvändt hufvud, — en onekligen för målaren mest beqväm ställning! — buren af en hvit klippare, några svajande flaggor etc. Allt är här, hvad detaljer och i allmänhet det rent techniska beträffar, mästerligt utfördt, vi tro äfven att i sjelfva kostymerna den punktligaste sanningen blifvit inlagd, och det röjer sig håri ett onekligen ganska beundransvärdt studium. Vi äro aldeles icke de, som i historiemålningen, såväl som i historiska romanen, akta kostymen för ingenting, tvertom anse vi den för framställningen af en lefvande poetisk bild från en rik tid i många fall vara af en aldeles väsendtlig betydelse: det ena sluter här intill det andra, det lilla till det stora, innerligare, oskiljaktigare, än mången tror. Men ensam åter gör kostymen visserligen icke allt. Man kan välpå ifrågavarande tafla utaf dessa tunga medel-tidsrustningar, dessa Burgundiska pösiga jaekor och benkläder, dessa gammaldags vapen sluta till att den föreställer ett högtidligt intåg någorstädes på 1500:talet; men denna glädje, i himmelshöjd, denna lifhghet, denna öfverg:fna enthusiasm, som skulle måla den ädla befriarens mottagande af Stockholms beiryckta befolkning, finne vi här icke. Det går aldeles för nyktert, stillfärdigt och ceremoniöst till. Uttrycket i det hela är icke utomordentligare än en vanlig nyfikenhet eller denna upprymdhet, som högtiden till prydnad ingen gerna undandrager sig. Battre tänkt tyckes oss den andra taflan vara, Gustaf vid Rankbyttan. Skada att Hr 5. icke kunnat fått sitt landskap rätt vinterligt, oaktadt den gråmolniga horisonten, istopparna kring takstolen på ladan, och snön mellan bjelkarne och på marken. Dessutom är teckningen icke öfvera!lt så korrekt, som man skulle önska af Hr S. At Hr IVallgren, en af våra mest lofvande yngre ariister, såg man flera arbeten, bland hvilka allmän uppmärksamhet synnerligt fästades på några Itahenska genre-målmingar. Hans sårade bandit är framförallt ypperlig. Hemsk och orörlig sitter han vid det öppna fönstret, en athletisk figur; han tyckes ha dignat ner på sin plats. Den breda skärmen på hans hatt kastar en mörk skugga öfver det förut solbrända och svartmuskiga ansigtet; och de brinnarde ögonen snesla ur denna natt med en vild och genomborrande blick, på samma gång de barska dragen vid löpparve tyckas förråda havs kamp att beherska sina plågor. Genom fönsiret skådar man ut i den klaraste sydlandshimmel, leende rankvexter slingra sig opp derutanför, och mantyaker sig andas sommarens balsamiska Juft. Denna kortrast mellan utanför och innanför är af mycken effekt och ger taflan en ytterst pikant karakter. Det är energi och och känsla i Hr W:s arbeten. Hr Ekman är en ung man med en rikedom af ider, och han är skapad till målare. Pe! syns af alla hans arbeten, med hvilken lätthet han -kastar sina fantasier på duken, men de röjer sig tilhka ofta, att han har svårt att hålls styrsel på dem. Han kan icke hålla den på stora stråten, utan. vid det första tillfille, on yppar sig, skutta de in på afvägar här och hvar. Det finnes 2erföre icke sällan någontin; Pe SA TY Av ms a IN