Aftonbladet – 5 augusti 1836, sida 1

hans död, endast ville se iekttagande: al skicklighetens vanliga former. Man, som tär nat sitt hela lif åt en redligt vutunen, i sig sj If aktningsvärd öfvertygelse, som förakta hysrcja egennyttig biafgift, och, obekymradlde: oms hvad som föregår utom dem, förblifva rogue dei sko: na valspråket: gör hvad du hör, deraf må hända hvad det vill! sådana wan fannes eldig: till så stort antal, au mean litelgen kunde trösta sig öfver en enda sådans bortgång. Carrel hörde till de få skrfiställare, Kvilkas yttre ställning, i följe af Julirevolutionen, till hvilken de så mägtugt bidragit, förblef dsnsamma som den förut varit. Hsns förnämsta medarbetare i National år 1830 är Premieiminister; hans öfriga medarbetare, äfvensom den då varande pressens andre notabilueter (1:ed undanaf Charles Comie och Cormenin) baiva, blifvit Statsråd, Pref-kior, Pärer 0. ss. v. Endast han förblef journa!ist, huru hars intellektuella egenskaper itminstone voro jemnförliga med dtssas. Hos honom var medverkan till revolution intet föremål för spe: ustioner, hon var resultatet af er djup öfvertygelse; derföre vägrade äfven hans politiska fiender af alla färgor konom icke den aktning, som en dylik kerakter kan fordra. Blott Hr Persil, då varande General Prokurator, vågade e givg, i sitt påstående mot National, förolämpa Carrel, som :aken den gången icke ens rörde; men åhörare s. tydligs ogillande, och den italade artikelos frikännelse genom juryn, bevisade rätta halten at hans ivvektiver. Icke blot Carrels :poluiska motståndare inom monarkisternas leder sögo sig tvungne, att erkänna hans värde; äfven blend massan af dem, som man tillägger d.n allibäbna benän ningen republikaner,--förmåddr enpdast få höja sig till renbeien och konseqversen: af hans poliuaska och sociella åsigter. För konom var hvarja vildsamnn t, hvarje avban väg till uppkomst, än drskussiontns och Gr ria öfvertygelsens, förhad:g; endast nödvä pergkopde i hans ögon räufidiga deoa ria styrkånsgfaovändande, hvilken han för öfrigt -tusåp stadlig för den goda saken, sa snart hox icke va: tuadgängligt nödvändig. Lik så många andre rer publikanskt sinus de, belsade äfven baw tulimovarkien bjerthgt vålkommen, medan ba. med öfertygelsen att nationens plucasted a säg den monarkiska formen för deu lämpligaste, förenade den visshet, aut monarkier kuude bestå tillsammans med frihe!ev. Först sesan Lal min stor afgåtlt, af ade han sig för allid denna tro, emedan den åsigi tranugde sig på hovöorn, att vid oundvikliga köllisiovsiall ue dynas iska intressena alltid ställde sig fra för de naonel1. Det var i synnerhet den ställning it ut: landet, regningen höll öl godo, ställnivgs återverkan på de inre Jörhå som gjorde honom ti!lsäng!ig för en så Han bär förblifvit hecne trogen, utsn an dras af förtidiga förhoppmi gar om dess realiss ar de Exrdast vid den intetekiuel la bildribgens småringora tilllagande fäste han hoppet om Frsök.ikes en gång möjliga :epublixsvisersnde. Biiden ef en republik, som hans rina sSinre skådade, hade ingenung gemevs.mt mid blot och smuts, hvarigexem masin al så kallade söpublikaner tro sig gå til målet; och I kkasora ban efterlängtade en politisk reorm, så-om det när turhga resultatet af ee tamskriden civiksation, så fästade han äfven sina derifråg osköj ktiga önskningar om en fö bärning i de lägre hlaåsernas sociala ställning. uteslutavde vid silk et, att genom undervisvingens och upplysvingtus spridande, genom alla privilegiers ch mövapolHers afskaffande, gerom upphävande at all de besvärliga bojor, som håmma i On ti oc betsförmågan , förskaffa devr möjbglecee, nt upplyfta sig till ett bäsre nihiåed Pete var han också en nagel i ögat lör dv sven a nivellörerne, ännu mer än för munarkist: utan att hans mora!iska öfvervigt tilltar de direkte angripa honom; och taed socch et ör en för tidigt bortgången ädel mn. orm ta närmare eller aflågsnare framtid ären få få bekymret, att genom hans död vara höft. en medlare; som alla pariiev så lät kuna ue höfva i tider af politiska gäsningsr och s. mar. ar , i 1 Hans euskilda vandel var. fläckfi, Ika von hans offentliga lif. Hens själs mildbet furner kade sig icke en gåvg i det ögonblick, då han erhöll dödssåret. — När han bars förbi sin lixaledes sårade , nyss förbundne mvtstan dare, frågade Lan dent e med rörd stämma: Lider ta rr