Aftonbladet – 5 augusti 1836, sida 1

and rede NA UD SDTCR dUL FD ADDA TEE NE SITS SAMT (ANDA TI VLT IRTR MITTE Frankrike. Vi lofvsde i går att meddela några af de anmärkningar, Parisiska tidningarna innehållit rörande dagens tvänne sista märkvärdiga händelser. Vi anföra således, till en början, hvad som härom finnes i Le Temps, ett monarkiskt blad, och hvars yttrande förtjenar så mycket mer uppmärksamhet, som nämnde blad byggde de gladaste förboppningar på den nu varande ministöress tillträde till sina platser. Tidningen säger: Vi skola således under de förestående Juii dagarna icke få någon revy af mnationalgardet. Så har mibisterkonseljen et:er långa ölverläggLingar beslutit. Dit har således det system: fört oss, som ministrarne under fem år gypnat. Dit bar det kommit med det medborgerliga konungadomet, med :den demokratiska monarkien af år 1830! Konungen vågar ej mer lemna siit palats; han måste; sorgfälligt afhålla : sig från hvarje beröring med folket, med nationalgardet, med armeen. Om Ludvig Fil:p icke ns vågar visa sig vid de dagars årshögud, då vi trodde oss hafvatillkämpat oss friheten och honom tronen — när skall han då våga aflägsna sig från sitt slott, blanda sig med folket, och våga doppa sin spira i popularitetens stärkande bad? — Detär sannt att de betänkhgaste rykten varit 1 omlopp; mördare skuilv hafva insmugit sig både bland naiionalsardet och lintetrupperna. Hundra sådana mördaare skulle — som det sades — vilja störta sig på konungen, under det andra hundrade skulle sätta Paris i lågor. Bland de redan fängslade skola finnas flera officeraie vid armcen, för närvarande utan tjenst. Om detta vore förhållandet, så sku!le dylika preventiva och repressiva medel sanmrg ej räcka til! Ett botemedel för den moraliska sjukdom, hvarifrån allt detta härflyter, måste, till hvad pris som hälst, uppletas. Om regeringen icke vill upphöra med attse borgerliga samhället stadt i ett moraliskt krigstillstånd emot henne, och att behandla det från en sådan synpunkt, i fall hvarken vapenhvwvila, fred eller förlåtelse medgitves de besegrade — Då får man visserligen icke förundra sig öfver, om de ej låta till sista man utrota sig, utan först våga en strid på lif och död, hvartuill förtviflan gifver kraft. Genom er oupphörliga vägran af hvarje reform, af hvarje framskridande, hvarje utveckling af frihetens principer och lagar, genom en sådan vägran, J ministrar, skapen J en kompskt massa af missnöjde, på en gång innefattande frihetens moderataste vänner, och de vildaste fanatiker. Då Royer-Collard förfiktade associations-frihetens princip, hvilken J ville förtrycka, då behandladen J hans opposiuon på samma sätt som deras, hvilka endast kunna åtnöja sig med en republik. Denna väg kan ej vara den rätta. J bören förstå att från de politiska vanvettiagarne skilja den lagliga frihetens vänner, om deras låsigter än aldrig så mycket strida emot edra. Er pligt bjuder Er, att åandtligen en gång unodersöka, om icke ert förfarande möjligtvis gifvit anledning till klagomål. Akten er att för länge uppskjuta förlåtelsen, glömskan och förj soningen, till dess det blifvit för sent, och eI geringen, i stället att kunna utfärda en amnesti, nödgas söka en sådan för sig sjelf. Om Armand Carrels död säger en tidning: Om ett utmärkt snilles tidiga bortgång redan väcker en allmän känsla af deltagande, så måste väl ett sådant deltagande ännu djupare kännas, då med det utmärkta snillet förenas ett rent hjerta och en ovanlig karaktersfasthet. Det-. ta var fallet med Carrel. Det vore således ett brott emot den menskliga naturens aktningsvär