Aftonbladet – 30 juli 1836, sida 2

JD SO JD AVI UllOort en, Som mensklighet och kristendom affordrade mig , och hka litet, som jag derföre gjorde anspråk på någon belöning, kunde jag befara, att min handling kunde anses brottslig och ådraga mig straff af en laglig Auktoritet och i ett bildadt samhälle nemligen. Jag hade likväl bedragit mig. Dagen derpå, klockan 8, blef jag uppkallad att möta i Polisen, klockan half 10, och då jag der infann mig, får jag höra en rapport uppläsas af Gevaldigera Winter, hvari jag kallades hit till staden anlände sysslolose manspersonen Johan Gabriel Gegerfeldt, sades för närvarande sakna laglig tjenst, påstods hafva fört buller och oljad, då jag från fönstret i krogrummet ropat till Officerare vid Lifgardet till häst, som redo förbi: rid inte ihjel folk, förbannade rackare! Min värdinna sades hafva under förbjuden tid upplåtit sin krog till gästning o. s. v. Nu har, efter hvad jag förut haft nåden nämna, min värdinna ett traktörsställe, icke någon krog, jag var der i mitt eget hyrda rum, och om någon på förbjuden tid varit derinne, så var det Polis-uppsyningsmannen Lindahl, hvilken här uppträdde såsom vittne emot mig. Jag är afskedad Underofficer, behöfver således ingen laga tjenst såsom försvar, och om jag är sysslolös eller icke, lärer ej angå Polisen eller någon annan. Det var blott en, icke flera officerare af Lifgardet till häst, som redo förbi; och jag belade ingen med något oqvädinsord. Nu framkallades vittnen: Hustru Schalin, som hvarken sett mig eller hört mig föra något oljud; hennes man, förra Bokhållaren Schalin, hvilken vid tillfället varit nere i köket, således ej sett mig, men trott sig höra mig ropa: rid inte ihjel folk! men utan tillägg af något oqvädinsord, samt Uppsyningsmannen Lindahl, hvilken säger sig hafva sett mig i fönstret, dock utan att sjelf uppgifva, hvar han då sjelf befunnit sig, och hört mig ropa, icke till flera Officerare, som rapporten uppgifver, utan till en, som ridit förbi, och icke: förbannade rackare, utan din rackare! Nu säger protokollet, att jag bestred det jag ropat i fönstret. Sådant är en osanning. Jag raedgaf att jag ropat, emedan jag borde göra det, men bestred blott de oqvädinsord, hvarför man debiterat mig. Nu, sedan vittnesmålen voro aflagda, nu fingo vittnena efteråt aflägga eden, men min begäran, att få göra dem några frågor, afslogs. Sedan af de tre vittnena det ena ingenting sett eller hört, det andra intet sett, men något bört, och det tredje, sett och hört något annat, än hvad angifvelsen innehåller, nu förklarar likväl Öfver-StåthållareEmbetet, att tvenne vittnens summanstänmande berättelse upplyst, det jag ropat och skrikit ut åt gatan, hvarföre jag dömes enligt Missgernings-Balkens 21 Cap. 8 ., att böta 5 daler. Den åberopade 9. lyder emedlertid sålunda: Ropar och skriar någor, af öfverdåd, på allmänna vägar, gator och gränder, eller någon med ord eller å anuvat sätt förolämpar, böte fem daler, hälften till angifvaren och hälften till the fattige, äntå att ingen våldsamhet eller skada skett. Den handlar således om rop å gata, icke från fönster, om rop af ofverdåd, i afsigt att förolämpa, begå våld eller göra skada, icke om ett rop åsyftande att styra våld och afvärja skada, och är således i intet möjligt fall tillämplig. Eljest skulle, om t. ex. tjufven håller på att bryta sig in genom ett fönster, eller röfvaren att misshandla och plundra en vandrare, den, som ropar åt förbrytarne, i afsigt att skrämma dem från våldsgerningens begående, derför pliktfällas. Sådan är emedlertid Lagman Harlingssons lagtolkning, och den rättegångs-procedur han följer är af den beskaffenhet, jag baft Nåden uppgifva. Till denna procedur hör äfven, hvad likväl protokollet icke upptager, de frågor, harm behagade göra mig: hvaraf jag lefde? om jag icke vid tillfället varit drucken? m. m., samt det påstående han tillät Gevalligern Winter framställa, att jag borde förvisas ur staden, såsom en orolig och farlig person. Jag torde icke behöfva mer, än blotta berätelsen om förhål!andet och förfaringssättet, för tt gifva E. M. tillräcklig kunskap om allt det aglösa och formvidriga deri, och vågar derpå srunda min underdåniga anhållan, det E. Mö ned upphäfvande af Ofver-StåthållareEmbetets vär öfverklagade ;Utslag, täcktes hänvisa saken 11 Nr undersökning Han sv 2. Olla Kama