Aftonbladet – 29 juli 1836, sida 3

Öxenstjes.na sade om Droitning Christina, at! hon var likväl den Store Gustaf dotter, om avm säga: de äro ändå 4 stora mästarens bara. Detta icke för det större eller mindre tycke de må synas ega sins emellan och med alla na föregåenue syskon denna brrygstekt vegetation och mörkblå himmel, som tyvär en gång för alla Ttfvit ett manr hos den utmärkta konstnären, uten derföre att e hvar fö sig utgöra något helgjut t derför att en sammanhållande enhet, en seSkild pvetisk tanka lefver i dem alla, och röjer skalden i målaren, hvar han låter sin pensel leka Det finxes icke här något brokigt kaos af lösa detaljer eller sökta effekter, att splittra intrycket Af det hets; alla enskildheter sammanfalla till en evda poetisk bild, en enda lefsande åskådning. Pet år häruti man i landskapsmålningen efter nsturen, liksom i porträttmålenet, skiljer mästaren ifrån medelmåttan. Den förra skapar inifrån; ban vet att med sitt, inre öga sammanfatta alla enskildheterna af ett föremål för konsten till den total-ide, 18dividualitet, som utgör dess lif och poesi, om det annars eger någon sådan, och det är denna klart uppfattade indiwvidualitet, hans skapande fantasi först och främst vill låta åter framträda på duken. Han är en natureos tolk, som förmår att genast fatta den poet ska tankan ellec, andemeningen af sit föremål, och söker savnt återge denna på sitt språk; detaljer na äro orden, hvilka frivilligt och naturligt erbjuda sig sjelfva, allt efter som denna lefvande tanka åter utvecklar sig i form. Den sednare arbetar utifrån; han är icke mägtig ait uppfatta den iore meningen af hvad han har för sig, för honom är ingenting annat till, an blotta detaljerna, orden, och han har ingen anuan utväg än att öfversätta bit för bit, ord för ord, ända intill de minsta pariiklar, och det är mer lycka än konst, om han etter slutz2dt handtverksgöra sålunda kunnat omedvetet i någon mån närma sig originalets mening, och om icke det etheriska, själen, ändå under den oändliga detaljerings-processen alldeles undflytt hans jägtande. Vyen af Tistedalen är tilltagen i en väldig skala, och totalintrycket deraf är ett af de mest grandiosa. Mellan terrassformigt nedstigande fjällar och skogar öppnar sig denna märkvärdiga dal i rån förgrunden, sjelf hvilande i mörka skuggor, under det en glödande rodnad bakifrån fjällspetsarne skimrar fram öfver himmelen. Genom dalöppningen i bakgruoden upptäcker man på afstånd Fredrikshall och Fredriksten, samt fjorden. Allt förlorarsig i em töcknig och obestämd: lointain. Och några höga moln segla deröfver; man tycker sig se hur de gå för, vinden och försvinna bakom alperna. Detta är ett ypperligt perspektiv, och vinner i illusion för hvarje ny gång man ser det. Skada att akademien icke för denna tafla egt att disponera något större rum, der den kunnat vinna en fördelaktigare dager, och åskådaren fått lättare att taga en öfversigt af det hela. (Forts. följer.) e