Aftonbladet – 29 juli 1836, sida 2

Ae OA UP ÖST ANGITIDaNUER Val, all (C Sa ta fria och okufvade i de dalar, dem deras törfåder frejdat och öfver hvilka de sjelfve sprida foryngrad glans, hvarföre skulle det ej glådja Svenskarna? Det gläder dem. Och vi tro att sinnesstämningen i Norge i allmänhet är lika vänlig, mot oss — vi sluta det af tonen i Norska pressen och af hvad vi haft tillfälle erfara genom samtal med upplysta och fördomsfria Norrmän. Att bestämd anthipati deremot råder i Norge mot vår adel kan ej bestridas, emedan Norrmannen föreställa sig att det är från dess mera ivflytelserika medlemmar, som impulsen utgår till de förslag, åsyftande förändringar i konstitutionen, hvilka nästan vid hvarje Storthing framställas, för att vid det följande alltid röna samma öde — att förkastas. Det är svårt att veta om Norrmännen hafva rätt i denna supposition eler ej; men sådan, som vi känna sinResstämningen hos en stor del af våra högt upsatte, dels genom deras yttranden vid våra rtiksdagar, och dels genom styrelseåtgärderne, lider det intet tvifvel, alt de ju med serdeles välbehag se Nerge öppnadt såsom ett nytt experimentalfält för deras utomordentliga talanger. Men detta rörer icke Svenska nationen, blott en ringa fraktion deraf. Mycket kunde vara att säga om det nu från så många håll upphbäfda ropet, attNorge har att för sin sjetfständighet tacka Svenskarne och deras Konung. Freden i Kiel var visserligen första anledningen till Norges emancipation; men att Norge ru är ett eget sjelfständigt rike, med en egen fri statsförfattning, derför lärer Norska folket mest hafva att tacka sin egen kraft, sin egen beslutsamhet. Hade ej en anda vaknat hos Norr männen, som gjorde det omöjligt att, med någon utsigt till varaktighet af föreningen, behandla landet såsom en provins af Sverige, så hade efter all sannolikhet Norges ställning blifvit helt annorlunda, än den blef. Det var hvarken vi eller vår Konung, som gat Norrmännen konstitution i Eidswald; det var Norges egen återlifvade nationalanda, som der skapade det statskick, hvilket nu bereder detta lands lycka och trefnad. Sedan Norge en gång konstituerat sig på detta sätt, kunde svärdet icke mera förena de båda folken. Det kunde möjligen för en tid hafvakufvat Norrmännen; men kufva är icke detsamma som förena. Norge hade blifvit för Sverge detsamma som; Irland för England, som Belgien för Holland. Vid första politiska jordbäfning skulle man hafva sett det remna från Sverge. Det var endast aktningen för Norges politiska rättigheter, och erkännandetaf dessa rättigheter, som kunde lägga Nores hand i Sveas, till ett fast och säkert förbund. Så bedömdes och insågs ställningen af föreningens Stiftare, och Hans skarpa blick undgick det säkerligen lika litet, huru många skäl som lågo i de allmänna politiska — förhållanderne i Europa, att påskynda föreningen. Kongressen i Wien hade öron för många förslag; de diplomater, som der bevakade Sverges interesse, kunde icke derom vara 1 okunnighet. Man torde ej kunna taga för lika afgjordt, som författaren af Postskriptum om Norska sakerna, att Norges fordna Herre Konungen i Danmark icke medgifvit Norrmännen någon konstilution, såvida de qvarblitvit under hans spira. Norge var af allt för stor vigt och betydenhet, och förlusten deraf alltför! kännbar för Danmark, att icke Konungen af danmark för ännu en krona hade uppoffrat en lel afsuveräniteten, genom beviljandet af en kontitution. — Bakom den lilla flik af framtidens örhänge, postskriptamsförfattaren tycker sig se yftad, tro vi oss upptäcka helt annat än han. i tro oss der se bevis för hvad vi förut yttrat, tt den politik Sverge följde vid denna konjunkar verkligen var klok. Det var säkert den nda det borde och kunde följa. Vi nämnde i gårdagsbladet. att Daehot Alle