Aftonbladet – 29 juli 1836, sida 1

URCI adalRathuac ac Scdnast tforetiallna indragningar. , NORGE. Fortsättning från gårdagsbladet af Norska KonstitutionsKomiteens betänkande. Betrakta vi det sätt, hvarpå den nu brukliga, gemensamma örlogsflaggan tillkommit — nemligen genom en Kongl. Resolution af den 7 Mars 1815, hvilken skall blifvit fattad uti ett s. k. kombineradt Svenskt och Norskt statsråd — så synes knappt något af rikena kunna vara nöjdt dermed. Bestämmandet af en gemensam örlogsflaggas färger, märken och form, är ett ämne af så stor unionsvigt, att den med. rätta bör intaga ett af de främsta rummen i föreningsakterne. Hvearje misstag i detta hänseende kan vara i den grad kränkande för nationalkänslan, kan vara ett så förderfligt frö till oenighet emellan de förenade rikenä, att denna sak otvifvelaktigt förtjenar attbehandlas med yttersta varsamhet, och: dess afgorande ske på samma sätt som de öfrige iunionsakterne:införde unionsföreskrifterne, genom båda rikenas representanters öfverenskommelse, sanktionerad af begge rikenas Konung, I formelt hänseende tyckes Sverige lika så litet som Norrige kunna vara tillfreds med det satt, hvarpå den -gemensamma örlogsflaggan tillkommit, utan allt deltagande af den lagstiftande makten i någotdera riket. Orsakerna hvarför, under det Norska pressen ofta fört klagomål deröfver, i Sverige deremoöt, så vidt, Komiteen känner, aldrig någon röst offentligt höjt sig emot, denna pröcedur, kunna svårligen sökas i det rådande erkännandet af dess riktighet, utan få sannolikt sökas i denna procedurs. för, den Svenska nationalkönslan smickrande resultat, nemligen en ges mensam örlogsflagga, som genom sin hela beskaffenhet synes. framställa Sverige såsom: en, Norrige högt öfverordnad principalstat i unionen, tvärt emot dennas grundprincip. Denna åt Norrige sålunda gifna örlogsflagga har djupt sårat hvarje Norrmans nationalkänsla, och sjelfva vanan har icke kunnat: förminska de, bittra känslor som uppväckas vid dess anblick. Denna hare: år rättvis. Den nation, som med likgiltighet kunde se sina nationalfärger dels på sådant sätt arvånda, dels utträngda af en annan nations, måste i hög grad. vara urårtad och ovärdig en fri sjelfständig ställning inom staternes antal. Det är nästan omöjligt — ty någon tånkbar orsak existerar icke — att Sverige skulle kunna till den grad misskänna Norska folkets varde, att det kunde hysa den föreställning, att Norrige utan ovilja skulle se sina nationalfärger på sådant sätt utträngda från sin flagga genom Sveriges. Skulle ett sådant sjelfbedrägeri likaväl: ega rum, då bör Norrige icke bidraga att framgent underhålla det genom en olämplig tystnad. Komiteen är derföre af den tavka, att den ifrågavarande underdåniga adressen icke allenast ej bör underlåta, att klart och frimodigt uitala Norska folkets känslor och önskningar med hänfeende till denna brukliga örlogsflaggans beskafenhet, utan att hon äfven bör antyda huru denna flagga, efter dess tanka, bör vara beskaffad för att uppfylla de båda rikenas rättmätiga och med unionen öfverenstäramande nationalfordran. Det kan tvifvelsutan icke nekas, att grundlagens uttryck i dess 111 kan, och måhända måste sålunda förstås, att unionsflaggan bör vara en för begge rikena helt och hållet gemensam flagga, hvari Norriges och Sveriges nationalfärger böra upptaga en lika stor och lika värdighet beteknande plats; men då. möjligen från Sveriges sida kunna möta betänkligheter för tillvägabringande af en sådan unioesflagga, och då grund: lagens 111 Q icke endast på detta sätt kan anses uppfylld, utan äfven på ett annat, hvars realiserande, måhända torde möta mindre betänkligheter, så tror sig Komilden äfven böra antyda detta sätt. Hvartdera af de förenade rikena behåller som örlogsflagga sin egen mnationalflagga med tillagd klyfta och tunga, men : båda upptaga deri ett gemensamt och tydeligen i ögonen fallande u nionsmärke. b) Behandlingen af diplomatiska ärender, som antingen röra Sverge allena, eller båda de