Aftonbladet – 26 juli 1836, sida 2

fann för godt att dermed upphöra. I det ställe har Hr Mariboe i år börjat utgifva de ofvannämnnde räckorna eller samlingarne af bref till en vän, hvaruti han yttrar sig öfver all männa ärender, men hvilkas innehåll, åtminsto. ne deras, som vi haft tillfälle att se, hufvudsakligen gått ut på att nedsiätta och motverka Morgenbladets inflytande, som är den mest obercende och aktade tidning, i Norge. En ton af låtsad öfverlägsenhet och förakt för dem som nu utgöra oppositionen i Norge råder öfverallt i dessa bref, äfven uti det i Statstidningen intagna, hvarest hela stilen och behandlingssätte! af tvistefrågan förefaller precist sådan, som om artieln vore skrifven af någon bland Stats:idningens egna Guhbar.? Vi kunna för öfrigt ännu icke iogå i nagon granskning af innehållet, emedan de två spalter som förekomma i gårdagens officiella blad, icke afhandla något al sjelfva ämnet, utan endest äro uppfyllda af det vanliga snömoset om obetänksamhet och passion; eldiga ynoglingars oerfarenhet; förryckta trihetsideer, okunnighet; exalterande hufvuden; demagoger; den stora massans passioner och mera dylikt; med ett ord, allt sådant, som företrädesvis tillgripes när man icke har audra vapen emot sina motståndares anmärkniugar, och som nödvändigt framför allt annat skulle smaka de förskrackta i eller utom Statstidningens byrå. När nöden är som störst, är också hjepen som närmast! Hvad hade väl ändock, sedan Minervas krafter nu. mera äro uttömda, kucnat uträttas, äfven med en Mariboes biträde, om icke på samma gång ett kraftigare handtag åt kämparne mot Storthinget blifvit lemnadt af Dagligt Ailehanda, hvars Redaktion, efter några preludier uti en artikel för ett par dagar sedan, ändtligen tyckes formligen hafva på sina skuldror tagit emot Norge, — alldeles såsom Argus redan långt förut gjort med Sverige, och i dag ytterligare uppträdt med en formlig utveckling af PNorrmännens otacksamhet mot Svenskarne m. m. Också ar det en glädje att se den fullkomliga sympati som detta åstadkommit emellan Tant Minerva och hennes lilla kusia.? Sedan de börjat arbeta för samma mål, har tenten formligen tagit kusinen i famn och tacite förklarat honom sin högaktning, aldeles såsom Dagligt Allehanda för någon tid sen gjorde med Argus. Detta är ändock endast efter den första artikeln; när gumman får se den andra, blir hon säkert så intagen, att hon lägger in i Justitie-Revision, om dispense att få gifta sig med sin biodsförvandt. Vi lyckönska verkligen den krafifalle författaren i Allehanda till den äkta föreningen med ett så ryktbart konterfej. I händelse vi skulle blifva bjudne som marskalkar, skole vi icke undandraga oss, att propounera skålarna på ett sätt, värdigt denna ovanliga och stora högtidlighet. an