Aftonbladet – 22 juli 1836, sida 1

ten betraktadt, vore xlldeles oförsvarligt. — rak strid mot alla vittuenas utsagor, skildrad åklagaren Alibauds föregående vandel och ka, Irakter på följande sätt: I skolen, mina Herrar! t i den anklagade se en person, som ständigt ståt lunder herravälde af sina lasibara böjelser, som fysiskt och morakskt blifvit i grund ) jforderfvad genom lättja och utsvåfningar, eloch för hvilken hfvet blifvit en plåga och I forbanrelse. Och hu:u kunda det väl vara ann (norlunda, då mord är det fegaste af alla brott, och kungamord det afskyvärdaste af alla mord, -loch blott kan uppstå i den mest förderfvade och nedriga själ. — Efter dessa och dyhka tirader, oOfvergick Hr Martin till den moraliska ansvarigheten, som äfven i afseende på detta brott åter drabbade de politiska faktionerna, och gratulerade slutligen domstolen, att de lagar, som stiftades förlidee Sept., mer och mer skulle tillintetgöra faktionerne, liksom de redan till den grad befästat dynastien, att all tanka på, att den ej suite saker på thropen, numera vore omöjlig. — Deri låg det bästa preservativet mot förnyandet af dylka brott, som detta. — Härpå tog Hr Zedru, Alibauds advokat, till orda. Med rörd stämma började han på följande sätt. Då Alibaud för mig yttrade sin önskan, att jag måtte åtaga mig hans försvar, gjorde jag honom uppmärksam derpå, att en forsverare vore honom till ingen nytta, då han tillstod att han begått ett brott, som lagen bestraffar såsom fadermord, och då han icke, i afseende på detta brott, yttrat någon ånger, utan dereisot beklagat att det ej lyckats. Meo han svarade mig, att det icke vore hans hufvud han önskade se försvaradt, det vore hemfallet under lagen, utan hans föregående lefnad, som blifvit orättvist smädad, hans och hans anhöriges ära, Kunde jag väl undandra1ga mig detta uppdrag? — Visst icke! — Och när jag nu med den anklagade kastade en blick tilbaka på hans föregående lefnad, då blandade sig mina tårar med hans, när jag såg buru :enm bans föregående vandel varit, huru mäuvgialdiga exempe! den framter på ädel, oegennyttig sjeltuppoffring. Har uppläste Hr Ledru några notiser, som Alibaud uppsatt för honom, och af hvi!ka följande var hufvudsakliga ionehållet: Alibaud härstammar af en ärlig familj. Hans far fick under sin tjenstetid en hederssabel. Sedermera öfvertog han ledningen af en postvagn, som var bestämd att transportera resandes saker. Han hade den olyckan att en penningesumrna, :som var honom nförtrodd till transport, bortstals; den var så betydlig, at han icke förmådde ersätta den, hvartill han dömdes, utan måste vandra till gäldstugan. Då han kom derifrån , etablerade han ett kaffehus i Narbonne, men detta företag v lle icke lyckas. Alibaud hade blifvit uppfostrad i Semivarium i Narbonne, och egnade sig allifrån sitt sextonde år åt handelsyrket. Mena — så afbroöt Hr Ledru — jag måste fästa eder uppmärksamhet på andra fecta, dem Alibaud icke omnämnt i sina notiser. En qvinna hade tall 1 vattnet; strömmen dret henne mot en qvsrn, der hon ofelbart skulle hafva blifvit krossad af hjulen. På det stället, der detta tilldrog sig, var vattvet så djupt och farligt att man kallade det gapet. Ingen af de närvarande ville blottställa sig för den ögonskenliga faran; Alibaud gjorde det; han kastade sig i strömmen, och räddade den olyckliga, under hga bifsllsrop af den samlade: mängden. Redan ew par år färut hade ban, fasiän ban ick: kuude simna, kastat sig efter ett barn, som fallit i strömgien, för att rädda det, cch skull: ofelbert sjelf hafva drunknat, om icke en tredje person räddeset båda.? Hr Ledru berättade vidare, huru Alibaud under Julidagarne öfvertalst sia kommsrkanvat i regementet, der han tjente, aut icke strida mot folket, och buru båds, uten att af grannlsgeohet tzga del i striden å sndra sidan, åter sluut sig till regementet, di detsamma förklarat sig för folket. Lika hedrande — fortfor Hr Ledru — var anledmmgen till Alibauds utträde ur tjensten. Såsom vittnet Lespinasse i går berättade eder, blef Alibaud illa blesserad, då han, i en blodig strid mellan borgare och militärer, ville uppträda såsom medlare. Hans sår tvungo honom att lemna tjecsten. Han ätföljdes af sina kamraters och törmäns kärlek och aktning. Vidare berättade Hr Ledru, hurusom Alibaud gjort atit som stått i hans förmåga för att na anctändiot sätt Vinna cin hang w oo MM NM