Aftonbladet – 22 juli 1836, sida 1

SLUTET AF ALIBAUDS PROCESS INr FÖR PÄRSKAMMAREN. : Vittnesförhöret slutades i sessionen d. 8:42 och erbjöd blott föga af interesse. — Vittn n I Corbitre, köpman 1 Perpignan, som bhfvit a Iresterad derstädes och sederrera förd till Pari yttrade att han i Maj förlidet år haft äran (kno göra bekantskap med Alibaud, som då ha befattning såsom proiokolhst vid en boupptecl ning; och hade Alibaud då gjort vittnet tjenst, i så måtto, atthar å en persons vägna som trodde sig hafva blifvit förolämpad af Co biere, kommit till honom, och genom sitt fö Iståndiga sätt att behandla saken stifiat förhknir mellan de stiidande, fastän ban haft i uppdre af den andre att utmana Corbitre på duel Vittnet hade sedermera skickat Alhbaud, då ha uppehöll sig i Barcellona, ett urderstöd af 4 francs, emedan han i bref till vittaet klagat si nöd, och besvärat sig öfver att patrioter lemns de hvarandra 1 sticket. Sedermera hade Alibau från Paris tillskrifvit honom tverne mysteriö: bref, som smakade af St. Simonism, och i hvi ka han jemrade sig öfver sin nödställda beläger het, samt bad Corhere om någon befattnir eller rekommendation till en sådan. Ur stån att uppfylla hans önskan, hade vittnet lemn: hans bref obesvarade. Då hade han fått e tredje bref, hvari Alibaud antydt, att han ämnad antingen skjuta sig sjelf för pannan, eller ock beg ett attentat mot en hög person. Dessa bre hade vittnet visat för tvenne ansedda advokate i Perpigaan, dem han till namnen uppgaf, oci frågat dem hvad han skvlle. göra. De had svarat honom, att den som skrifvit orefeeu vor uppenbarligen förryckt; vitstoet borde icke fäst nägon vigt vid sådan galenskap. På samma sät hade det gått till då ett fjerde bref anlände; oc hade vittnet af de omnämndes advokaterne blif: vit afhållen ifråu att öfverlemna brefven åt Ko nunvgens prokurstor på stället. — Presidenter tillsade vittnet, att noga uppgifva huru uttrycker fallit sig i nämnde bref rörande den höga personen; och förklarade vittnet, artfråga varit om Fihlp.? — Nu uppkom en iång konversation mellan presidenten och vitinet, hyarander den förre förehöll den sednare huru omoraliskt han handlat då han ej gjort någon angitvelse rörande brefven, i synnerhet som, efter all sanolikhet, endast haus republikanska tänkesätt afhållit honom deritrån. Presidenten gick så långt, att har föreställde vittnet, att han hade samma pligtei mot Konungen som mot sin fader, blott i ännu högre grad; och då han naturligtvis skulle afstyrt hvarje försök mot sin faders lif, så hade han så mycket mera bort uppfylla samme pligt i förevarande fall. Vitinet medgaf, at han måhända gjort bättre om han angifvit sa: ken, emedan han derigenom wndgått myckel förtal. Detta måhända ådrog Corbier: åtel några föreläsningar af presidenten, som ej ga sig tillfreds förrän vittnet förklarat, att, i fall han vetat att Ahlbaud haft allvar med simma yttranden, sa skulle han visserligen icke underlåit stt göra angifvelse, emedsn han ansåg det for sin pligt att träda emellan Konnugen och den mördande kulan, då han visste att hans person var i fara. — Detta vore hvarje medborgares pligt, förmente presidenten. — -Vittnena å Alibauds sida yttrade sig alla högst: fördelaktig! rörande havs föregående vandel. Så t. ex. uplystes genom vittnet Lespinasses utsago, att Alibaud 1834 fått tvenne svåra sabelhugg 1 bufvudet af en bryggare i Strasburg, då han sökte stilla ett slagsmål mellan några soldater och bryggardrängar; och att ban förlorat sin plats hos vinhandlaren Batisa derföre, att han vägrat aflägga ett f.lskt vittnesmål, hvarmed Batisa ville att kan skulle tjena honom. . I sessionen d. 9:de afgaf generalprokuratorn Är Martin sitt slutpåstående. Den anklagade hade bekänt sitt brott; icke det ringaste tvifvelsmål egde rum, att det ju var förut öfverlagdt, hvarmed också vittnenas utsagor instäm de, och aktor kunde siledes utan vidare omgång skrida till slutpåståendets afgifvande; men han ansåg tjenligt att först göra några reflexioner. Dessa gingo hufvudsakligen derpå ut, alt man bade orsak glädja sig, att den omståndigheten vore satt utom allt tvifvel, att Alibauc icke haft några medbrottslige. Att han icke vågat uppmana andra till medverkan, visade nogsamt, hurn väl han insett att hans brottsliga afsigter icke kunde vinna pågon svmpathi. Väl om 0 MM