Aftonbladet – 20 juli 1836, sida 1

EE — — OO CC ——— del af Alibaud, förfallen vid slutet af denns månad. — Den. anklagade inföll har: Jag har föraldrar, som skola betala för mig. Den person, som förestod vinkällaren hos Hr Batisa, der Ahbsud haft employ, afgaf följande vittnesmål: Alibaud sade mig ofta, att han vsr em regublikan. En gång då jag kallade Fieschi en skurk, yttrade han, att jag hade alliför litet förstånd, för att kunna döma öfver sådana saker ; Fieschi vore aldeles icke någon skurk ! — Här aibröts vittnet ar den anklagade. Hsn nekade helt och hållet, att ett sådant samtal fö:efallit emellan honom och vittnet, och frågade huru det vål vore möjligt att tro, det han, med sina åsigter, skulle kunnat på detta sätt ytira sig om Fieschi, den han arsåg för en f:g uslivg, emedan han sökt att fly, och för en sturk, emedan han handlat af egennytia, och utomde:s skjutit på afstånd, äfven med fara att dödja oskyldiga menniskor, blott for att kunna rädda sig sjelf. Härefter kommo kaffehusoch spisvärdar, hvilka uppgåfvo att Alibaud ännu var skyldig dem penningar. Studenten Lealande, som ofta träffat Aliband på kaffchuset Felix, yttrade ait umgänget med honom varit ganska angenämt, emedan han allad varit öppen och välvillig mot alla menniskor. Studenten Cauvry, som spelat biljard med Alibaud kort före händelsen, tillfrågades om ban ej haft en häftig suid med Alibaud, emedan denne varit honom skyldig penningar, och om det ej varit helt nära ait komma till duell dem emellan? Han medgaf att de grälat med hvarandra, och att han kallat Alibaud en siska — Leonce Fraisse, handelsexpedit, 30 år gammal, vittnade som foljer: Jag känner Alibaud sedan den tid vi båda tjeate vid militaren. Sedermera har han bott bos mig i Paris. Det var genom mig, som han skickade käppbössorna tillb.ka till Devismes, hvarvid han yttrade tull mig, att han behöll en, den, han hoppades framdeles kunra betala. Han sade mig, att han ämnade nyuja den att skjuta foglar med — Aldrig talade hsn med mig ett ord om sitt förehafvande. För öfrigt lefde han alltid ganska ordentligt, och var af mild sinnesart. Ala flickar, som man velat sätta på hins föregående uppförande, äro icke annat än gement förtal. Presidenten anmärkte, att deita såkallade förtsl betydde föga, när mas jemaförde det med det skändliga brot A. begått. — Vittaet invände och Alibaud instämde deri , att bogåendet af ett brott icke berättigade någon, att antasta den brottsliges ara och morabtet för öfrigt. Man kunde begå ett brott, och ändå vara en man af ära. Då vittnet baliade Alibauds handling ett fel, förebrådde presidenlen honom detta hans yttrande. VWVitinet svarade, att presidenten måtte kalle det hvcd han behagade. Hvad viitnet ville styrka och sätta utom ailt tvifvelsmål var, att Alibauds föregående lefnad varit otadlig. För några år sedan hade han, med egen lifsfara, räddat ett frunimmer, som var nära att drunkna. — Ytterlisare hördes ett par vittnen, men hvilka icke rade någonting af vigt att beräita. (Klockan var nu balf 5, och berättelsen måste här afbryas, för ait bicna tryckas och afgå med posten) SE TA te ABN RAN AHA NANSEN BE ANDAR