Aftonbladet – 18 juli 1836, sida 2

Olägenheten af brist på utrymme i stadens häkten, hvarigenom flere arrestanter måste inspärras i samma rum, blir med hvarje dag kännbarare. Icke nog, att ofta en mindre förhärFdad brottsling genom umgänget mea redan utbildade bofvar danas till en för samhället vådlig missdådare, lemnas härigenom fångarne tillfälle att uppgöra planer till nya företag, då de komma på fri fot, och att träffa öfverenskommelser om hvad de böra säga och göra inför domstolen, för att från hvarandra eller sig sjelfva afvärja det straff, som hotar förbrytaren. I det sednare afseendet kunna vi citera ett exempel, som i dessa dagar förefallit. Ett par af desse eländige varelser, som, utan att egentligen vara beröfvade friheten, sammanparas två och två till förrättande af det mest vämjeliga af alla rengörings-arbeten, hade blifvit ställde under tilltal för en djerf inbrottsstöld, begången midt på dagen i ett hus nära Adolf Fredriks kyrka. Begge nekade så väl i Polisen, som sedermera inför domstol. Emot den ene, hvars namn är Kjellman, förekommo emellertid trenre vittnen, som intygade sig hafva sett honom springa fråm huset, der stölden egt rum, bärande med sig något doldt i sitt med ena handen uppburna förkläde. Han hade blifvit förföljd öfver Adolf Fredriks -kyrkogård, och sluthgen fasttagen inne på en gård ej långt derifrån, och det siulna igenfanns äfven genast jnne på samma gård. Instrumentet, hvarmed inbrottet blifvit föröfvadt, hade han, i vittnenas närvaro, sökt smyga ifrån sig. Den andre anklagade, Dahlin, hade deremot lyckats undkomma, utan att blifva igenkänd. Att Kjellmans nekande ej skulle kunna lända honom till befrielse, kunde hvar och en lätt inse. Efter närmare besinnande lärer han ock funnit det sjelf, ty den dagen, då utslaget skulle afkunnas, erkände han sjelfmant, att han begått stölden, men förklarade, att Dahlin vore alldeles oskyldig, hvilket denne äfven för sin del bedyrade. Men icke nog dermed. Kjellman angaf sig härjemte ait hafva tilförene begått en annan tjufaad vid Blasiehbolmen, hvarom ransakning redan länge förevarit och hvarför med mycket skäl var anklagad en f. d. gardist vid namn Krause, en ibland de mest slipade skälmar, som någonsin förtärt fångspis. Denna Kjellmans uppriktighet föreföll genast misstänkt, och, vid närmare efterfrågan, befanns det att Kjellman och Krause varit kamrater i arresten, och således kunnat obehindradt uppgöra hela affären. Emellertid, då de begge ifrågavarande förbrytelserne tilldragit sig i två serskilda trakter af Norrmalm, som lyda under olika domstolars jurisdiktion, måste ransakningen angående Kjellman öfverlemnas till behörigt forum. Dahlin kunde, i brist af bevisning, ej åt saken fällas. Då Kjellman blifvit konfronterad med Krause, och sedan det visat sig, i hvad mån den förres beredvillighet kan komma den sednare till gagn, skola vi ytterligare redogöra för detta mål. IN ackorge I AK Ios Stadaone ng?