Aftonbladet – 16 juli 1836, sida 2

al odiuUd , ju IClvanlut IlOorRrlattar to. vYl SKULC känna oss bojda att tillägga: den störste af seklets, när man räknar det, icke efter dem, som lefvat ännu i detta århundrade, men hvilkas verksamhets period och rykte mera tillhörde det förflutna, såsom Scbiller och Götbe, utan dem, hvi:kas litterära lif tillhör nittonde århundradetz Man skall ibland dessa anföra Walter Scett och Byron ; man skall anse som en paradox att vilja ställa Bulver framfor dem oeh hela kören af härmareuas boskap, som lånar sina omdömen fråa någon viss främmande auktoritet, hvilken åter i sin ordning lånat sina från kotterierna, skall ropa på en profanation af deras idolers uteslutande rätt till dyrkan och beundran. Vi skola icke ingå i någon strid med dem härom, emedan striden egentligen blefve om hvad man menar med snille. — Förstår man dermed diktionens glans, grundsatsernas obestämdhet, ett evigt vaggande i svärmeriets drömmar, en sjelfbehaglighet, yttrad i misshag tull hela verlden, sig sjelf icke undantagen, ett koketteri med känslor, för mångfalldiga och kontrasterande kunna finnas inom ett individs bröst, än mindre att kunna lemna väldet öfver honom åt någon bland dem; en fullkomlig brist på helhet och harmoni i uppfattningen, om man icke vill gifva detta namn åt den kaotiska sammangyttringen af spridda taflor, af fraser och drömmar, alltsammans öfverdraget med en fernissa af den yppigaste färgpragt, samt hvarur en enda tanka oupphörligt framskjuter: det egna jaget och dess siwrid mot allt, hvaraf det omgifves — om detta är snille, så var Byroa sin tids Heros, och de föregående tidehvarfven torde svårligen kunna framvisa någon som i detta fall kan ställas i bredd med honom. Menar man åter med snille Byrons nästan fullkomliga motsats, det mest praktiska sinne, som någonsin fallit på en författares lott, frånvaron af all fantasi, men det noggzrannaste öga att iakttaga alla föremålens konturer, alla de små facetter, hvari deras yta bryter sig, samt den trognaste pensel, att återg2: dem drag för drag, med alla deras egenheter, sjelfva deras brister och fläckar; frånvaron af ellidealisering; mera bekymmerslöshet om personernas och händelsernas inre, än likvöjdhet att efterforska det, emedan all uppmärksamhet var riktad på deras yta; en hika bekymmerslöshet för arbetets plan och händelsernas utvechling, emedan hufvudsaken var detaljernas noggranhet; en sällsynt skicklighet att teckna uppträden ur det allmänna, isynnerhet det lägre lifvet, och att gruppera de handlande personerna i dessa uppträden ; likgiltigheten för hufvudpersonen, hvilken vanligen aldrig hlef rågot annat än taflans ram; tryggheten att aldrig hänföras af något svärmeri, att aldrig beherrskas af sina känslor, att icke lemna mer än blott en inskränkt plats åt det högre, det etheriska, det öfversinnliga — var dettaz snille, så står Walter Scott främst bland tidehvarfvets författare, och kanske bland tidehvarfvens. — Lägger man härtill en trogen anhängighet, till den politiska magten, hos den ena en följd af: bördens fördomar, hos den andra både deraf och af försigtig beräkning; derigenom ett motsvarigt stöd af denna makt, beröm från salongerna, vissheten att icke se detta beröm jäfvadt af någon annan klass eller några andra opinioner, emedan man icke heller egenteligen stötte dem för hufvudet; lättheten att fatta icke dat hela, som ej fanns, men de spridda partierna, som funnos öfver allt; att igenkänna dessa hvardags fysionomier och bvardagshändelser, hvari man ätersåg gamla bekanta och fröjdade sig öfver porträtternas likhet, samt inbillningen, att man fattade den andras känslosvall, att man gungades på dess vågor, att man med honom vaggades i dessa svärmiska drömmar, på hvilka intet uppvaknande skulle följa, att man drack denna ljufva svårmodighets-kalk, som innehöll nektar, fast den gaf sig ut för malört, eller att man kände denna angenäma rysning, då man drogs med honom ned i en dyster natt af hemsk förtviflan, af söndershtande ånger, men som man vet, likväl icke är farlig, emedan furieblossen icke bränna och törnena icke såra; om man härtill ihågkommer mängdens begreppsförmåga, som verkligt fattar blott det, som ligger inom dess krets, men tror Sig fatta det, som ligger utom fattlighetens rymd, det dunkla, sväfvande, obestämda, så bör man icke förundra sig, att dessa båda storheter, hvar i sitt slag, blefvo hennes älsklingar, likväl före