Aftonbladet – 15 juli 1836, sida 2

resterat och installt honom inför ärkebiskopen, som skickat honom till Bic6tre, smidd i jern till hand och fot. Han bar sitt öde med underbart tålamod, och sade alltid, att då menniskorna skulle komma att pina honom, voro englarne genast färdiga att bära honom till himlen. At dem, som ville öfverraska honom med det naturliga ulltalet: är du Guds Son, så bryt dina kedjor och gör dig fri! svarade han, med stoiskt lugn: frustra tentabis daminum.! (förgäfves frestar du Herran). — Hans fångenskap var ju för öfrigt skrifven hos profeterna, sade han, och menniskorna hade ingen makt att låta den upphöra. Pinel befallte att lösa honom och bära ut honom ur cellen, utan att säga ett ord. När dåren såg sig fri och lös, midt i en fullkomlig stillhet, han som varit van vid ett bullrande och fortsatt oväsen, återkom han till sig sjelf och begrep, att profeterna hade ljugit. Snart nog tillstod han, att han blott var en vanlig menniska, och blef klok. Grannen till den falska Christus var en officer vid Franska armeen, äfven slagen af en religiös men farligare galenskap. — Starkt böjd för fanatism och ställd i en samhällsklass, som familiariserar medlemmarne med mördare, inbillade ban sig att han af Gud var befalld att gifva menniskorna blodsdopet. I sin vilda enthusiasm hade han dödat ett af sina barn för att skicka det till paradiset. Trettiosex år hade han gjort bot för sitt brott i en af Bicåtres kassematter; sedan långe var han icke mera galen. — För honom kom befrielsen något försent. Bojorne, ensamheten, fuktigheten, mörkret hade paralyserat hans lemmar, blygsel och förtviflan hade förtorkat havs hjerna; då man aftog honom kedjorna märkte han det icke. Lufiens . inverkan aflockade honom en tår, — kanhända erkänslans. Han fördes till sjukhuset och dog snart. Chevingd, en soldat af Franska gardet, var en menniska af utomordentlig styrka och goda naturliga anlag, men galen at dryckenskap. Skild från korpsen för gräl och slagsmål, föll han i det största elände, och hans inbillning blef af olyckan tili den grad exalterad, att han ansåg sig för general. Han s2log alla som icke ville erkänna hans grad. Ett våldsamt och mördande slagsmål förde honom till Bicåtre, der man i tio år höll honom bunden till händer och fötter, och nogare bevakad än de andra, ty han var så stark, att han sönderslet kedjorna som om. de varit af hampa. En dag då han sålunda förskaffat sig några minuters frihet, och såg sig omringad af alla vaktknektar trotsade han dem att innesluta sig i cellen innan han låtit dem krypa under sitt ben, och det gick äfven dertill; nöjd åt sin mandat gick han derpå helt stilla in i sin cell. Pinel tyckte om Chevinge; han hade gissat till allt det goda och ädla som denna karakter, uppretad af hestraffningen och en elak behandling, dolde inom sig. — Flera gånger hade han redan lofvat att lindra hans belägenhet, och den stackars fången väntade förhoppningsfullt, ty läkarens ord voro honom heliga. Den dag Couthon gjorde sitt besök inträdde läkaren till Chevingg, som just då var i en farlig paroxysm. Vaktkarlen darrade for Pinel. — Du skall icke längre bära några kedjor, .sade denne, och för att visa att jag hyser förtroende till dig, skall du få följa med : och hjelpa mig att lösa dessa olyckliga som äro galna, — du är inte det, du. Om du uppför dig väl, hvilket jag hoppas, skall jag taga dig i mia tjenst, du skall aldrig lemna mig. Aldrig, såger Scipio Pinel, hvilken vi hafve att tacka för underrättelsen om detta vackra drag i hans fars lefnad, — aldrig var en förändring i något menskligt sinne mer hastig och fullständig! Sjelfva vaktknektarne, dessa kalla och känslolösa machiner, intogos af förvåning och rörelse. Den Franske soldaten, denna vildsinte vanvetting, allas fruktan och förskräckelse, är knappt fri från sina kedjor, förr, in han visar sig den fogligaste, mest uppmärksamme, lydige och förekommande. Han följer med spänd blick alla Pinels rörelser, han sissar till hans önskningar, och utför dem wmder obegriplig noggranhet. Se här den om talar förnuftets språk till de försyckta, han, yss deras like, men efter några ggonblic wöjd öfver dem genom sin frihet! ij Läkaren på Bicttre blef värdigt belönt för vad han gjort för denna menniska Chevinge fverlåt sig nu med själ och kropp åt Pinel, ban äddade honom tio gånger i denna förbistrade