Aftonbladet – 13 juli 1836, sida 1

ke, att just deras försök ett väcka förskräckelse lemnat mördarne vapen i händerna? Vilja de måhända inbilla oss att ordet: Försoning?? hvilket blifvit högljudt sedan några månader, utan att hkväl komma ur kretsen af ett blott och bart tomt ord, varit upphofvet till gårdagens brott? Nej! Iugalunda! just i motsatsen ligger sannivgen! Hvad hade ej måhända mildhet och amnesti förmått verka på det lilla antal förhärdade sinnen, som genom wvanmakten af skrämselsyste net blifvit drifna till. schavotten? — Hiuills har man blott änvändt soldater och lagar, för att åstadkomma hvad man tallar lugn; af förlåtelse har man ännu icke begagnat sig för detia ändamål. Så försök då en gång, att ställa mildhet och barmhertighet mellan mördarne och detta bröst, som redan så ofta af dem blifvit hotadt; men en fullständig mildhet och barmhertighet, utan några undantag, utan några kategorier! Då skall till och med, äfven från de mest rebelliska elementer af det gäsningsstoff, som ännu finnes qvar i nationen, blott ett enda rop af afsky och förakt skalla mot mördarne, Nåd och förlåtelse äro det ädlaste, det konungsligaste svar på dolkens stygn.? MM or OM 1 3 MM OR MV tv vw vt mv I Allgemeine Zeitung förekommer ett bref från Paris af d. 18 Juni, som innehåller följande reflexioner: Kammarens sista dagar hafva företett några intressanta uppträden, isynnerhet kampen mellan Berryer och Thiers, hvilka man icke kan neka stor talareskicklighet och en beundransvärd förmåga att uppfatta ögonblicket. Om hos dessa båda karakteren vo-re lika stor, som förståndet är slipadt; vore sinnet lika upphöjdt, som inbillningskraften är lätt och eldfängd; funnes lika mycken fasthet Toch helt i deras andliga varelse, som gas-arter fräsa omkring derinom och röra sig såsom chamIden. Men alla dessa talanger felas det själ, enthusiasm. De veta blott i en underordnad mening, hvad de vilja; de förstå blott att regera för ögonblicket, inverka, på det, berusa, hänföra det, -Morgonen derpå vaknar man med tomhet i själen och med hufvudvark af den försvunna öfverretningen ; andarne gäspa, och efter ett sådant slösande med vackra förstånds-ansträngningar och imaginationsgåfvor, stannar allt vid det gamla. Hos Foy och de Serre fanns icke mer talent och rörlighet, men ett djupare sinne, större allvar; deras ord verkade icke mera förtrollande, men mera skakande; och dock utgick från dessa män ingen handling, emedan de voro af en receptif, ej af en utströmmande natur. De der magnetiska andarne äro de sällsyntaste fenomener; öfverallt insuga de lif, öfverallt låta de lif utstromaa. Man kan såga, att det fiuns icke mera något Tiers parti och knappast någon opposition, om vi undantaga Lafitte och hans ensamma röst. Tiers parti utgöres endast och allenast af Dupins person och hans rebelliska lynne, som har sm glädje uti att skolmästra ministrarna och, sem han inbillar sig, vara de herskares beherskare. Doctrinairerne stå fast, alle jemnt afvaktande återkomsten af hefgunsten, al: hofmarsperioden : och rörutsedda revolutionära kändelser, hvilka skulle ge ny kredet åt dem, såsom dessas afgjorda motståndare. Utan allmänheten har nedsjunkit till den fullkomligaste likgiltighet för allt, som rörer partierna. Diskussionerne, då de föras af så snillrika män, som Berryer och Thiers, som Guizot och Fitzjames, som Odilon -Barrot och Dupin, som Mauguin och Janvier, kunna roa, men äro icke annat än en sctne af eu föråldradt skådespel ; ridån faller, och allt är glömdt. Man bryr sig här icke ens om prinsarnes utländska resa och de utlofvade festiviteterna i Fontainebleau. Algier, Spanien, inre handelsangelågenheter och industrifrågor hafva absorberat allt annat. Stora verlden rusar fram i frivola nöjen, och litteraturen, sjunken nästan till lumpväsende, kommer knekande bakefter i små feuilletoner. Ipagne — då kunde en impuls ges för framti: