Aftonbladet – 11 juli 1836, sida 3

I ARP UJ GÄR ER PTE EREER 4 v (Slut fr. N:o 33.) För öfrigt baserar sig miångväldet, det må ega hvilken form som heldst, på alldeles ingen bestämd princip, och dess beslut äro endast slump ns, ty mena kvnna vi alla, men veta för visst kan ingen. Hårifrån naturligtvis undantagve profe:en sjelf först och främst samt pro secundo hans imaginerade konung, denva oinsk. änkta hecre öfver )if och död, gods och egendom. Ty denna kenu-g stör icke blott öfver stat och lag, utan alla verldens vanskligheter. Atminstone är så förhållindet i våra bättre tider; i verldens första dagar funnos nemligen tyranner, då var ssårdet rativi:a, och tyraoneos passionier voro lagar . . . då voffade man till sig en thron, och de Iifegne undtersåtarne ginga, som audra mobilier, från den ena herren tll en annan, ur hand till hand .. . oeh ingen vågade hoja ea blick eller sätta ett finger deremot . . . men allt detta var dock en af Försynens visa skicleise:! och menwiskorna kände sig ändå lyckliga under dessa grymma ftyranner. Sedan kom en bältre tid, då herskare suto på thro. verna, och string säivisa sty de deras arm? det svar denna tid, då herrskaren måste tänka för alla, såsom vi sett ofsan öre, och i all vara eo föresyn, ty folket lefde ännu i dun kel. Men ru, år efter Christi börd 1836, bar den saliga epok inträffar, då hvarje konung är vorden en furste och fader för sina undersåtare; och v; såsom goda barn, bysa nu all Jydnad och kärlek för vår konung, och hörsamma hans bud, förty vi veta, (månne icke: mena? se ofvanföre!) au det är ratirådigt, förty art kärleken icke känner någon olydnad; vi lyda, och veta icke att vi göra det. Det går som med åsgmachin. Der ges i kiistenheten vissa afgudar, de der ega de så kallade vise ull ijenare; — dessa agudar ä0 iddgerna. Men hvilken som understår sig att skrika och ifra mot det bud, som af konungen uginget är, och för hvilket ensamt alla andra boja knä, skilt vräkas i få gelse, för att försona sin missgernicg. Det hever vidare: Många bafva väl mumlat bäremot och sag!, att Gud är förmer än konaogen, och Gud låter aliovg växa och frodas fritt i sin skapelse; sidane hädare må ma : endast svara: YSkall då kornngen se, huru de gifuga matkarne goaga unde: hans thron, utan att förhindra sådant ofog? . . . skall ham låta sica vedersaksre förstöra hvsd han med svett och meda fulländat? — DPerför bör:n J vara eniga er emellan, och gö a kouunsens silja, och förfö ja dessa hädare, som pråla med sin visbet, och utstörta ala dem, som ulja förleda er!! ty gud störtade djelvulen i:å: himme:en ned i helvetet, skull: vi icke gör likaledes? Kort ne vi med förtjusning samma beundrade tanka om för vågra år sedan en häsefier igenfii lyckliga och aldrig konun,;a spiran, hvar vidtbsrömd skald i våt alskiga Upsala gjorde så nyckset uppseende; det heter nemligrn, att PGud, — denna okända herrskare, — gilvit vårt slägte eu stråle af sm krona, och 1invigt en mecniska ati bevara den.? — Men den gode Guden bar pifvit och skall gifva oss mer län det! och hans nya profet i den gudliga staden Berlin har derom at fö kunna oss ett evangelium, i sanning ferundelgt och mäkta mystiskt. En ung gud — så låter nemligen uppenbarel:en geuom denna He;rauvs tjenare — skall varda född, en son af den förstfödde, eo sonson i min slägt, ty den upIståndne sonen har lofvat mig en sonson af min stam, och min själ, som sorgsen var, då J korsfästen min son,är nu åter glad vorden. Jm denna Guds sonson stall vara den heliga ande eller blifva en fjerde person i gudomen, derom har oraklet ingenting att förkunna. Å Endast det gifver profeten oss ytierligare till at förstå, att i det nya Jerusalem, hvilket varit honom förunnadt i syne skåda, ?konungarna icke mera skola vara sina folks domare, utan blott deras herdar och prester. Och när en ny sol då gått upp, sksll hon lysa öfver ett skönt land,? och J kannen det alle, och vi ålska det alle, der våra vaggor stått och wåra grafvar g önskai skogarne, . . . vårt fädernesland Preussen! Och i detta land reser sig ett berg, och på berget stod en konungathron, och mannen som satt på thronen, i var — Hans, i hfvet atlernådigste, majestät, — Kouungen af Preussen —— Och rundtom thronen sattes ännu tusen throner, och hvar wians2ldar I landet sände sin konung; och de kom