Aftonbladet – 9 juli 1836, sida 2

Den Tyska Anti-Lamenais. Under den pompösa titeln: König und Freihetit har nyligen i Berlin utkommit ett tretton ark digert sändebref emot vår tids falska profeter, hvilket på sitt eget sätt är alltför märkvärdigt, för att icke blifva något litet framhållet till skärskådande, inför den större allmänheten, äfven i vårt kära fäådernesland. Hvad som : till en början redan af bokens titel skulle kunna slutas, är att den predikar rojalismen. Man erinrar sig, hvilken uppståndelse egde rum i de renhåriges läger, då Lamennais först uppträdde med sitt sedan verldsbekanta arbete: Paroles dun croyant, och hvilken legio af mer eller mindre lyckade motskrifter genast utsändes, för att förlama eller tillintetgöra alla meniga verkningar af den djerfva abbotens oerhörda neologism och himmelskriande blasfemer. Den anonyme författaren till det sändebref, hvarom ou här är fråga, tyckes hafva föresatt sig att på ett sätt, som kommer alla föregående försök i denna väg att skämmas för sin obetydlighet, en gång för alla möta och med den heliga andas bistånd nedergöra de farliga läror af hvad slag som heldst, och isynnerhet alla uppstudsiga idder om majestät och monarkism, hvilka så väl genom bemälde Lamennais, som andra tidens falska profeter i all land velat göra sig gällande. Och i sanning, han är en kämpe sans peur el sans reproche. Han gör väl allt hvad i menniskomagt står. J goda hjeltar af den historiska skolan, som med andäktiga blickar och på edra gamla knän äflens att i Konungaspiran dyrka en stråle af osedda herrskarens glans, sen här med beundran er föresyn och mästare! er devotion har dock emot dennes endast varit. en kall och hjertlös åthäfva. J goda publicister, som kring landsens ändar sjungen gudsnådighetens och fadersväldets lofoch pris, kasten bort edra pukpinnar och hängen trummeterna på spiken, J ären ändå alle endast ynkliga småpipare mot denne väldiga basunare för Konung och Friket! Viljen J en gång höra hvilka tordönstoner gå af ens mun, när map rätt innerligt uppfattat monarkismens id och blifvit inspirerad af dess heliga anda, så hören! Det ar annat, gode herrar, än edra Upsaliensiska eller Strengnäsiska småqvintilleringar På barnttumpet. Jag hatar tidens offerbord,? så börjar vår store författare, och träder till ett öfvergifvit altar. ÅA propos af denna antipathi för tidens offerbord, en antipathi, som hos oss gifvit en viss legio den karakteristiska benämningen : De förskräckta, erinra vi oss händelsevis ett yttrande af en bland iysklands nuvarande ryktbaraste författare: När Pythagoras uppfunnit sin Dya lära, bragte han gudarne en hekatomb till offer; från den tiden darra oxarne, så fort en ny sanning kommer i dagsljuset.? Min anda, heter det vidare, har i mitt bröst neddoppat bilden af en komung, och jag håller denna, droppande af mina känslor, emot so