Aftonbladet – 8 juli 1836, sida 2

SLE LllL lal all Uv CUM UU UFLU DialVyCISCTCI. i Hverje modernt språk har dubbelt elier flerfaldigt ljud för siva vokaler, utan att man derföre jkan bestämdt säga, att den stajvelse, hvari voI kalens ljud är af ena sorten, är lång eller tvertom. I Engelskan är detta mera markeradt än i något annat språk; man kan till och med säga, att d2 fleste vokaler där hafva tre ljud. Och likväl kan en stafvelse med t. ex. a vara påtagligen lång under alla dess olika ljud. Masterton är t. ex. en lika god daktyl, som någonsin (Valsingham eller Maberly. Det var de antika språken, som egde bestämdt långa och korta vokaler; men i de moderna torde vi icke få tala om annat än långa och kora stafvelser. Skilnaden mellan vokalernas uttal beror deremot på deras ställning; och man kommer ;cke till någon annan bestämd distinction än den, huruvida vokal:judet är mera öppet eller slutet, hemtas mera ur strupen eller högre upp. De Svenska vokalerne, ätminstone a, e, o, u, å, hafva dessa nuanceringar i ljudet, hvilka, strangt taget, borde uttryckas med olika tecken, men nu, i vår fattigdom på skriftecken, måste urskiljas genom vana eller genom ställningen i afseende på konsonanterna i stafvelsen. Ett försök till en generelt giltig lag härför hade varit afvida större nytta, än allt räsonnerande om långa och korta vokaler, eller alla förteckningar öfver undantag, hvilka vanligen sluta med att bl:fva lika vidlyftiga som reglorna. Genom en sådan allmän regel hade man sluppit att specielt anföra t. ex. att e låter som långt ä i werld, perla etc., då detta vokalens ljud verkeligen icke ärlångt i nämnde ord, men det korta ä-ljudet däremot bör höras framför dubbelt konsonantljud; och undantagen från denna regel äro få. Enda undantaget, där e låter som långt ä, torde finnas i (det Tyska) prefixet er samt orden det och (kanske) der. Med läses icke såsom mäd; ked icke som käd, och Akademien lärer icke kunna befalla oss att stafva jern, gerna, pregla spjela, fjerde etc., utan lemna oss rättighet att folja den naturliga stafaingen järn, gärna, prägla, o. s. Vv. De utländska orden kunna icke formera regel i svensk stafaing; och dessutom har mången ganska erfaren man, som sett litet längre än till Franskan, skrifvit t. ex. sfär, hvilket är den naturligaste försvenskningen af oPparoa. Likaledes hade Akademien sluppit långa reglor och räsonnementer, om hon icke berättat oss saker, som säkerligen icke existera, såsom att e i aderion, vwisserlig, uppenbar, vatten låter som ä elier ens har någon anstrykning deraf. Individer, ja provinser kunna finnas, som låta i dessa ord höra ett ä-ljud; men svenskt är det icke. Ej heller :har mången språkkännare hört talas om snert eller tvert (alldeestund den, som vill göra en tvär — icke tver — vändning, han vänder tvärt, ickei tvert; hur vill man anonars förklara meningen och härledningen af ordet?). Man kan hafva nog att göra, för att förklara allt, som finnes; och man bör således icke göra sig den onödiga mör dan att uppfinna distinktioner och reglor för det, som — icke finnes, om ej kanske i en förderfvad hufvudstads-patois. — Den, som tror, att Berlinskan eller Wienskan aro Tyska, eller Parisiskan Franska, den kan få mycket att heställa, om han vill göra reglor för sådan Tyska eller Franska. För att icke blifva allt för vidlyftiga, vilja vi blott hålla oss qvar vid den bokstaf, som vi händelsevis kommo att vidröra, eller e, och genom anmärkandet af några ytterligare misstag vid den söka gifva en karakteristik af Akademiens Sätt att förfara. Hade en allmän regel om ljudet af e, såsom ce och såsom ä, blifvit upställd, så hade Akademien sluppit mera än en hel sida (som börjar midt på pag. 19 och slutar med pag. 20), der mycket sannt och mycket oriktigt finnes om hvartannat, men ingenting i det hela, som hörer till en grammatik, utan allt till ett lexicon: Man invänder, att detta icke är förhållandet serskildt med e, utan med alla bokstäfverna, emedan Akademien velet ge icke blott theori, utan äfven praktik. Om denna method kan man egentligen säga, att den är bra för hvar och en, som vill skrifva långa böcker. — Vill man börja att undervisa i vagnmakeri, Så ger man första lektionen sålunda: vagn är en korg, upburen af fyra hjul. Visst ingen kan säga, att det är orätt, om nästa lektion blir: då man vill göra en vagn, sätter man en korg på fyra hjul; men huru väl mödan är använd på den andra föreläsningen, det är en o A mamman fråga I oonNnKarhat ARN dan Pe fer