Aftonbladet – 8 juli 1836, sida 2

LITTERATUR. (Insändt.) Svenska Akademiens språklära. (Forts. från N:e 31) Då vi na ingå i den speciella pröfningen af den akademiska språklärans olika afdelningar och följa den i boken antagna ordning, börja vi följakteligen med ÖOritografien, som är en af de vigtigaste, men äfven en af de mest misshandlade delar af vår grammatik. Akademien har om detta ämne redan för fyratio år sedan utgifvit en afhandling, hvars mästerligt författade företal redan fullständigt ådagalägger denna rädsla att göra någonting positift och ingripande, denna undergifvenhet for bruket, äfven då det påtagligen är missbruk. Efter en mycket upplysande tafla af hvad förut under olika epoker blifvit gjordt och föreslaget i afseende på svenska språkets stafning; efter en ganska vidsträckt öfverblick, som visar, alt förf. till företalet studerat sig in i sitt ämne och sett det mycket klart; stadnar hela arbetet vid detta högvigtiga resultat af all den slösade lärdomen och skarpsinnigheten, att — utländska ord skola stafvas efter svenska bokstafsljuden. I allt öfrigt får det förbhfva vid, hvad föregående skriftställare icke blott gjort rätt, utan äfven hvad de gjort orätt, Under hvad vilkor främmande ord böra få svensk medborgarerätt, och huru de skola behandlas, sedan de fått den, äro frågor, som visst icke kunna besvaras i en recension. Så mycket kunna vi dock i förbigående säga, att Akademien är ganska inkonseqvent, som proklamerar en föresats att i allt ställa de inflyttade orden under svensk lag och likväl ger ljudet v, i slutet af en stafvelse, med bokstafven v 1 desså ord, men bibehåller f i de infödda orden, t. ex. skrifver Aktiv, Passiv, men deremot Snörlif, fällknif. Antingen måste man hafva alltid och allestädes gjort gällande den gamla svenska regeln, att ljudet i slutet af stafvelse tecknas med , eller ock haft mod att föreslå Svenskarna den grundlagsförändringen att alitid skrifva ljudet v raed bokstafven v. Som det nu är, kan man icke kalla det annat än ett plåstreri, ett bemödande att draga hufvudet ur länken, som man säger. Kanske återkomma vi någon gång till denna äldre afhandling, hvilken Akademien utskickade såsom en förlöpare i öknen, en sorts Johannes döpare, hvilken skulle predika det hopp, att då grammatikan en dag blifver fårdig, den skall innehålla ett stadgadt och utvidgadt språk. Efter sådana profetiors förkunnande kunna vi tryggt förbise allt föregående och alla småsaker och hålla oss till den nu ändtligen uppenbarade grufvan för ett stadgadt och utvidgadt språk. Akademien har visserligen ingen tanka om egen ofel-barhet; men hon kan dock icke neka sig den.